Ball solo from Karina Sarkissova on Vimeo.

alltså jag blir tokig hur i helvete postar man vimeo-videor i inlägg?!

Karina Sarkissova
SNDO 1
2009-07-30

How I found it and what to do with it

During the year, I have experienced that I have a lot of scattered qualities; a lot of energy, a lot of forces and a huge ambition of embrace them all in order to find a particular freedom I am striving for. I have been thinking how to master this body, how to master this mind and how to direct it where I want it to go in order to reach independence and freedom and preserve certain strength.

So I started in May with my wish of being spectacular. It is a dream I have been striving for since I was 16 years old. Spectacular in that way that my idols are. Strong, talented and all-mighty individuals; Freddie Mercury, Missy Elliott, Grace Jones, M.I.A, Emir Kusturica. The most important physical reference was images of the statue The Bewinged Victory of Samothrace, also called Nike. It is an old Greek statue of the goddess, standing in a forth position. Her arms fell and head fell off, but most truly she was screaming victory and holding one hand by her mouth on order to be heard.

The work started a few times in the studio where I spread photocopies of these icons. I started with simulating a transformation into them. It was just an image, nothing I succeeded with. I studied the pictures very much, and understood a physical verticality these icons were all inhibiting.

The embodiment of this verticality started on a daily basis in school. As fast as the alarm clock rang, I woke up and became aware of an insisting quality I placed behind my neck. It was directed forward. It also came from my solar plexus. I imagined a half-moon sphere behind me, touching the top of my head and heels while I was walking. I realised how much direction it gave to y body, and how much clearer my intentions became. I understood that this physicality and these qualities worked.

By this time, I broke a lot of my rehearsing patterns. To preserve this physicality, I could not roll on the floor, lie around on the floor or lean to the walls. This is a very common thing I do when I start to rehearse. It was very frustrating not to be able to lean to something or roll around, one of the movement patterns that are the strongest for me. I needed to grow up, become more vertical. Not leaning to my environment and trust the space. This was also dealing with Rias feedback. I wanted to create space.

By a chance, surfing on the Internet, I found a social-realism Russian statue of a soldier, who more or less stood in the same position as Nike. I thought a lot about resistance, about insisting and about become vertical in order to be able to absorb energy that comes against you. To absorb it all, not letting it pass by.

I realised that the military movement is a constructed form of insistence. So I started to watch military parades on Youtube, I rented Full Metal Jacket, Apocalypse Now, Platoon and Jarhead. I studied attitudes and qualities. I realised that this quality of resistance is not to protect you from the outside, but to fight with yourself. War is not about fighting countries, its about fighting the conflict inside, about sharing the world with others, accepting others and to understand that there is a round sphere that always echoes back to you whatever you do. These thoughts told me to always, no matter what insist on myself. To insist on my will and my intentions, to be in contact with the earth and the sky and not to give up on this insistence. I could dress anyhow I want, I can look however and be whoever, as long as I insist on it, intentionally.

All of these thoughts were very clear in my head, but I did not know how to translate it into space and into my body. I had a clear military form but I didn’t know what to do with it. By this time, Ria came into the studio, and told me to start marching. To march in 10 minutes non-stop. I did that. I realised that it was extremely demanding and physical, and it arose very much emotions. And it demanded very much focus and concentration. Together with Ria we distinguished the quality. This embodiment took very much effort, and the execution was so much work that it was very hard to see this from the outside. Sometimes Ria went into the space and showed me, and watching that spoke for itself. I understood that I had to insist on this form in order to understand it.

The demand of this form came very quickly and at a time it overwhelmed me. Ria saw it and pushed me to insist even more on it. The more effort and energy I put into this form, the more weaknesses and emotions came to the surface, which was unexpected but I had to let them come in order to keep the insistence.

The boots worked as an object that could extend the weight to the ground and to create a better form of narrowing the military form. In order to balance this energy of force, power and historical reference, I found this beige silk-dress. It had to be a dress I would never wear on an everyday basis.

In a late phase of the piece, I needed to put the transformation from the vagueness into the insisting on stage. I could not start marching the first thing I did, but I had to introduce the necessity of doing this. It represents a development from an insecure and chaotic state into a clarity of power and intentions.

The performance itself is a presentation of the process. To show it for people, for the audience is a very big insistence itself. The point of the process was taken to its edge.

On the Sunday of the performance, I was exhausted. I somehow exhaust myself in my work, and I do not really know why I do it, and how to control it. I am just seeing myself travelling with a piece, and how to deal with reaching a point of exhaustion after each performance would be very bad for my health. But this is further to explore.

This force, this embodiment and this insisting is nothing I can hold on to, its is nothing I earned. It is something that needs to be preserved, revisited and transformed into the energy of my pieces. I have to keep storing, be clear with my intentions and insisting. As long I insist, I create a form that is not able to question, and then I am free to do whatever I want. That is where I find my freedom. Through the insisting.

In my next piece, I would like to do a piece for someone else. To reach a point where the other person also perceives the work meaningful and when we can deal with the person’s personality, dynamics and qualities. To stage someone else is a very big challenge for me. But I would like to be able to be intuitive for someone else.

Det var här det började. Skivbolaget Motown fyllde 25 år, det var 1983. Jackson 5 blev inbjudna till en reunion för att fira det hela. Michael frågade om han fick stanna kvar efter Jackson 5-framträdandet och köra sin första sololåt. Det var första gången han introducerade moonwalken, stulen från kidsen i ghettot.

En dryg timme efter detta framträdande ringde Fred Astaire till Michael och sa:
-Hur sjutton gjorde du det där?

Det mest intresanta med denna video är hur färska rörelserna är. Man ser hur Michael överraskar sig själv medan han gör det. Estetisken kan ALLTID ifrågasättas, i vilken tid och rum den än befinner sig, annars är detta ett fläckfritt framträdande. Det där kraften alltså.. Om någon av er sitter på den, var snälla att dela med er av den, till mig förhoppningsvis.

Det sista ni läste var affischerna jag publicerade innan våra föreställningar. Sedan blev det intensivt. Så intensivt att jag inte hann fira min födelsedag den 16de juni. På sin höjd kom jag hem skitsent, men min säng var fylld av ballonger, ett grattis och en söt liten muffin liggande. Jag log som ett ostron men gick och la mig. På min födesedag hade vi ett technical run och jag var tvungen att fort som fan hitta en sidenklänning till föreställningen.

Mitt solo var en form, skapad efter att kunna insistera. Insistera som fan. På mig själv, på min kropp, på mina ideologier, på min osäkerhet och mina svagheter. Där var allt det. Det blev en form som ingen kunde ifrågasätta. Jag fick oerhört bra feedback och otroligt mycket stöd från lärarna på skolan. Att insistera varenda kväll tog väldigt mycket på krafterna, utmattningen som skulle komma var ett faktum.

På lördagen, när sista föreställning på de Theaterschool var avklarad hade vi en stor fest, vi var tre tjejer som fyllde år under veckan. Jag blev glad att det kom massa folk, massa folk som inte bara var från SNDO utan små trådar som jag skapat med andra människor mitt i infernot och tidsbristen SNDO alltid skapar i mitt liv. Men de var nyfikna på mitt solo, de kom och tittade, sen drack vi och dansade tillsammans till gryningen. Jag har till coh emd ett liv här nere, otroligt nog.

Men det gick så bra, att mitt solo och Alices duett blev utvalda till ITS festival. Jag fick alltså igår visa mitt solo igen. Veckan påbörjades med utmattning, men sen blev jag allergisk som ett as. SOM ETT AS! Jag kunde inte andas, snorade och sov större delen av dygnet. När jag egentligen behövde repa. En jävla massa. För nu skulle jag faktikst visa det här på en riktig scen. Med en riktig tekniker om jag skulle instruera, betalande publik och EN EGEN LOGE! MED STRYKJÄRN OCH SOFFA OCH EN GODISSKÅL OCH VATTENFLASKOR LIGGANDES I! Aldrig, aldrig har det hänt.

Men, på fredagen tog jag mig samman, repade. På lördagen pressade jag väldigt mycket, mot kvällen kände jag mig redo. Eftersom det på fredagen hade regnat lite blev allergin lite bättre, adrenalinet pumpade, och det gick ärligt talat skitbra. Solot är otroligt fysiskt och kräver en jävla massa,jag är glad att ha klarat av det med. Men det kommer inte naturligt för fem öre.

Det gick så bra att till och med Krisztina de Châtel, en av Nederländernas mest etablerade koreografer gillade det. Vad mer kan man begära?

Personligen vet jag inte riktigt vad det där solot är för något. Jag hör analytiska tolkningar om hur min feminitet förvandlas i rummet, eller hur bra militärskorna funkar i rummet, men jag kan inte se det här solot utifrån. Jag gör min grej, jag untför formen jag har utarbetat och jag gör det inför vittnen för att klargöra det hela för mig. Men jag är otroligt glad att folk generellt gillar det väldigt mycket. Det ger mig ett enormt stöd.

Jag sitter inte här och skryter. I min kontext blir jag dagligen dömd, utvärderad och upplevd. Jag är en underhållare. Om jag för en dag känner att jag lyckas med något bra, då måste jag ge mig själv den generositeten att berömma mig själv. För ingen annan kommer göra det. Det är en hård värld, där folk har frågat dig varför de ska sitta här se mig långt innan jag har äntrat scenen. De har betalat sina dyra förtjänade slantar för att se mig. De måste veta varför och de har rätt att tycka precis vad fan de vill om det här. Det är publikens jobb. Så jag måste kunna skriva det här med stolthet och vara jävligt nöjd. För bättre än såhär blir det inte just nu. Nej, jag är så jävla nöjd!

Jag stack till videobutiken och sa till snubben:

Ge mig några amerikanska, klyschiga arméfilmer. Det ska vara krig och konflikter. Jag tog detta:

Full Metal Jacket (Kubrick, behöver jag säga mer? Den var alldeles splendid.)

Platoon (Oliver Stone. Mycket bra på många sätt. Anti-krig egentligen)

Jarhead (Sög bajs. Fyfan vad dålig.)

(Apocalypse Now har jag redan sett)

Det var igår kvall, i slutet av Platoon som jag kom fram till en mycket viktig tanke. I borjan av solot sökte jag alla mina hotbilder, vad jag vill insistera emot och vad jag vill stärka mig i. Nu inser jag att vi alla slass mot oss själva. I solot möter jag min egna osäkerhet infor det har. Jag möter min kompromiss med världen. Varfor vi krigar och slåss är för att vi inte kan sluta fred mellan att våra persona ska dela den har planeten med alla andra. Vi utplånar ända oss sjalva hela tiden i och med våran existens och våra inre konflikter.

Jag sökte motståndet utifran men det började prata inifran. De svåraste momenten i solot är när jag borjar sucka, bli trött och ge upp. När jag inte riktigt har kraften att fortsatta gå och stampa, men jag måste fortsatta. Jag drillar mitt satt att mästra min kropp och trycker ihop hela energin till en enda punkt, mitt fokus.

Nu mina vanner, nu kommer nervositeten krypande. Det ar 11 dagar kvar tills solot ska visas. Det kommer krypande inifran solar plexus dar tredje chakrat sitter, som kontrollerar styrka och radsla. Det brummar runt lite och gor mig stissig, otalig och jag hoppar upp och ner, aven nar jag sitter stilla. Jag blir overdrivet sarkastisk at allt annat som inte har med mig sjalv att gora och tiden har strechat ner till en langsammare takt. Det sviktar ganska behagligt i knana nar jag gar och jag ror mig otaligt mellan a och b hela tiden. Ska det brumma nu i 11 dagar framover? Javla grej.