Paper about the piece Vertical Revolution

Karina Sarkissova
SNDO 1
2009-07-30

How I found it and what to do with it

During the year, I have experienced that I have a lot of scattered qualities; a lot of energy, a lot of forces and a huge ambition of embrace them all in order to find a particular freedom I am striving for. I have been thinking how to master this body, how to master this mind and how to direct it where I want it to go in order to reach independence and freedom and preserve certain strength.

So I started in May with my wish of being spectacular. It is a dream I have been striving for since I was 16 years old. Spectacular in that way that my idols are. Strong, talented and all-mighty individuals; Freddie Mercury, Missy Elliott, Grace Jones, M.I.A, Emir Kusturica. The most important physical reference was images of the statue The Bewinged Victory of Samothrace, also called Nike. It is an old Greek statue of the goddess, standing in a forth position. Her arms fell and head fell off, but most truly she was screaming victory and holding one hand by her mouth on order to be heard.

The work started a few times in the studio where I spread photocopies of these icons. I started with simulating a transformation into them. It was just an image, nothing I succeeded with. I studied the pictures very much, and understood a physical verticality these icons were all inhibiting.

The embodiment of this verticality started on a daily basis in school. As fast as the alarm clock rang, I woke up and became aware of an insisting quality I placed behind my neck. It was directed forward. It also came from my solar plexus. I imagined a half-moon sphere behind me, touching the top of my head and heels while I was walking. I realised how much direction it gave to y body, and how much clearer my intentions became. I understood that this physicality and these qualities worked.

By this time, I broke a lot of my rehearsing patterns. To preserve this physicality, I could not roll on the floor, lie around on the floor or lean to the walls. This is a very common thing I do when I start to rehearse. It was very frustrating not to be able to lean to something or roll around, one of the movement patterns that are the strongest for me. I needed to grow up, become more vertical. Not leaning to my environment and trust the space. This was also dealing with Rias feedback. I wanted to create space.

By a chance, surfing on the Internet, I found a social-realism Russian statue of a soldier, who more or less stood in the same position as Nike. I thought a lot about resistance, about insisting and about become vertical in order to be able to absorb energy that comes against you. To absorb it all, not letting it pass by.

I realised that the military movement is a constructed form of insistence. So I started to watch military parades on Youtube, I rented Full Metal Jacket, Apocalypse Now, Platoon and Jarhead. I studied attitudes and qualities. I realised that this quality of resistance is not to protect you from the outside, but to fight with yourself. War is not about fighting countries, its about fighting the conflict inside, about sharing the world with others, accepting others and to understand that there is a round sphere that always echoes back to you whatever you do. These thoughts told me to always, no matter what insist on myself. To insist on my will and my intentions, to be in contact with the earth and the sky and not to give up on this insistence. I could dress anyhow I want, I can look however and be whoever, as long as I insist on it, intentionally.

All of these thoughts were very clear in my head, but I did not know how to translate it into space and into my body. I had a clear military form but I didn’t know what to do with it. By this time, Ria came into the studio, and told me to start marching. To march in 10 minutes non-stop. I did that. I realised that it was extremely demanding and physical, and it arose very much emotions. And it demanded very much focus and concentration. Together with Ria we distinguished the quality. This embodiment took very much effort, and the execution was so much work that it was very hard to see this from the outside. Sometimes Ria went into the space and showed me, and watching that spoke for itself. I understood that I had to insist on this form in order to understand it.

The demand of this form came very quickly and at a time it overwhelmed me. Ria saw it and pushed me to insist even more on it. The more effort and energy I put into this form, the more weaknesses and emotions came to the surface, which was unexpected but I had to let them come in order to keep the insistence.

The boots worked as an object that could extend the weight to the ground and to create a better form of narrowing the military form. In order to balance this energy of force, power and historical reference, I found this beige silk-dress. It had to be a dress I would never wear on an everyday basis.

In a late phase of the piece, I needed to put the transformation from the vagueness into the insisting on stage. I could not start marching the first thing I did, but I had to introduce the necessity of doing this. It represents a development from an insecure and chaotic state into a clarity of power and intentions.

The performance itself is a presentation of the process. To show it for people, for the audience is a very big insistence itself. The point of the process was taken to its edge.

On the Sunday of the performance, I was exhausted. I somehow exhaust myself in my work, and I do not really know why I do it, and how to control it. I am just seeing myself travelling with a piece, and how to deal with reaching a point of exhaustion after each performance would be very bad for my health. But this is further to explore.

This force, this embodiment and this insisting is nothing I can hold on to, its is nothing I earned. It is something that needs to be preserved, revisited and transformed into the energy of my pieces. I have to keep storing, be clear with my intentions and insisting. As long I insist, I create a form that is not able to question, and then I am free to do whatever I want. That is where I find my freedom. Through the insisting.

In my next piece, I would like to do a piece for someone else. To reach a point where the other person also perceives the work meaningful and when we can deal with the person’s personality, dynamics and qualities. To stage someone else is a very big challenge for me. But I would like to be able to be intuitive for someone else.

Hej.

Det sista ni läste var affischerna jag publicerade innan våra föreställningar. Sedan blev det intensivt. Så intensivt att jag inte hann fira min födelsedag den 16de juni. På sin höjd kom jag hem skitsent, men min säng var fylld av ballonger, ett grattis och en söt liten muffin liggande. Jag log som ett ostron men gick och la mig. På min födesedag hade vi ett technical run och jag var tvungen att fort som fan hitta en sidenklänning till föreställningen.

Mitt solo var en form, skapad efter att kunna insistera. Insistera som fan. På mig själv, på min kropp, på mina ideologier, på min osäkerhet och mina svagheter. Där var allt det. Det blev en form som ingen kunde ifrågasätta. Jag fick oerhört bra feedback och otroligt mycket stöd från lärarna på skolan. Att insistera varenda kväll tog väldigt mycket på krafterna, utmattningen som skulle komma var ett faktum.

På lördagen, när sista föreställning på de Theaterschool var avklarad hade vi en stor fest, vi var tre tjejer som fyllde år under veckan. Jag blev glad att det kom massa folk, massa folk som inte bara var från SNDO utan små trådar som jag skapat med andra människor mitt i infernot och tidsbristen SNDO alltid skapar i mitt liv. Men de var nyfikna på mitt solo, de kom och tittade, sen drack vi och dansade tillsammans till gryningen. Jag har till coh emd ett liv här nere, otroligt nog.

Men det gick så bra, att mitt solo och Alices duett blev utvalda till ITS festival. Jag fick alltså igår visa mitt solo igen. Veckan påbörjades med utmattning, men sen blev jag allergisk som ett as. SOM ETT AS! Jag kunde inte andas, snorade och sov större delen av dygnet. När jag egentligen behövde repa. En jävla massa. För nu skulle jag faktikst visa det här på en riktig scen. Med en riktig tekniker om jag skulle instruera, betalande publik och EN EGEN LOGE! MED STRYKJÄRN OCH SOFFA OCH EN GODISSKÅL OCH VATTENFLASKOR LIGGANDES I! Aldrig, aldrig har det hänt.

Men, på fredagen tog jag mig samman, repade. På lördagen pressade jag väldigt mycket, mot kvällen kände jag mig redo. Eftersom det på fredagen hade regnat lite blev allergin lite bättre, adrenalinet pumpade, och det gick ärligt talat skitbra. Solot är otroligt fysiskt och kräver en jävla massa,jag är glad att ha klarat av det med. Men det kommer inte naturligt för fem öre.

Det gick så bra att till och med Krisztina de Châtel, en av Nederländernas mest etablerade koreografer gillade det. Vad mer kan man begära?

Personligen vet jag inte riktigt vad det där solot är för något. Jag hör analytiska tolkningar om hur min feminitet förvandlas i rummet, eller hur bra militärskorna funkar i rummet, men jag kan inte se det här solot utifrån. Jag gör min grej, jag untför formen jag har utarbetat och jag gör det inför vittnen för att klargöra det hela för mig. Men jag är otroligt glad att folk generellt gillar det väldigt mycket. Det ger mig ett enormt stöd.

Jag sitter inte här och skryter. I min kontext blir jag dagligen dömd, utvärderad och upplevd. Jag är en underhållare. Om jag för en dag känner att jag lyckas med något bra, då måste jag ge mig själv den generositeten att berömma mig själv. För ingen annan kommer göra det. Det är en hård värld, där folk har frågat dig varför de ska sitta här se mig långt innan jag har äntrat scenen. De har betalat sina dyra förtjänade slantar för att se mig. De måste veta varför och de har rätt att tycka precis vad fan de vill om det här. Det är publikens jobb. Så jag måste kunna skriva det här med stolthet och vara jävligt nöjd. För bättre än såhär blir det inte just nu. Nej, jag är så jävla nöjd!

Välkomna!

?

Alla de dar frågorna jag inte kan svara på just nu.

Dear Karina
-You want to be big, admit it.
-What are your intentions?
-What form do you want to colour?
-What does the verticality mean? (you know its not a source for creativity)
-How can you look in the same way as you feel from the inside?
-How can your intentions become your achivements?
-Do you trust the static quality of the empowering?
-Are you the trained animal?
-Do not out yourself out of control.
-Please remind yourself every time you feel vulnerable.
-Go where you have to.
-This role you are embodying, so many people before you took it before you did.
-You are not the only one who wants this, so why should you?

Vincent

Det här är en mycket god vän till mig. Det här var första gången jag såg honom.

Jag minns att det var min tur efter honom. Han var nersmetad av choklad och kunde inte ta bort den där stolen efter sig när han var klar. Jag tog bort den, och körde min grej.
-Vilken jävla diva, tänkte jag.
Nuförtiden kallar han mig det istället.

New shit, new dance

SNDO online Performance proposal 2008-2009

Your Name: Karina Sarkissova
Advisor’s name: Ria Higler

1. What is the working title of your piece?
2. How many performers will be in this piece?
3. Are you performing yourself?
4. How long do you estimate your piece to be (if less than 10 minutes)?
5. Which program will you be performing in?
6. Where will your performance take place?
7. Please describe what sort of technical equipment you plan to use. What are you imagining in terms of stage decor, projection, use of lighting and sound, costumes, objects, mixed-media, etc?
8. Besides the performers and the advisor, are you collaborating with others (musicians, set designers, light, dramaturge etc) in this piece?
9. Write a short text about the content, form and artistic concept of this project
10. Describe briefly your work process in terms of method and timing (length of the process)
11. Describe briefly but clearly how you think this project reflects a development in your work

1. The spectacular
2. One
3. Yes
4. 10 min
5. Second festival
6. 602
7. I imagine red velvet. And red and black colours. I see a typical circus manege or a concert stage, being translated into the space. Maybe it all will turn into a chaos. A hurricane maybe. Naked lightbulbs.
8. In this phase, I have no plans on this.
9. I will explore my specatacular role models. The most important is Freddie Mercury. The ones I have in mind are men and rockstars. I am looking for the icon and how to impersonate spectacularity. In the form, I would like to frame myself as a performer and a solo artist exploring my own space. I am looking for the energy of the charisma.
10. In the first phase I will gather information about what I consider being spectacular. I will read about circus, clowns and festivities. I will watch the rockstars on youtube and I will watch movies. I will put my mindset on labelling things around me being spectacular. I also regularly ask people I meet what they consider being spectacular. In the second phase I will take myself to the studio, looking for a personal translation into this topic. In the third phase I will work on making a wholeness of the material, and consider how it should be staged.
11. I need to explore these role models and idols and icons in order to understand my own faschination but also my idealisation of these people. I hope to kill my their power over me, to be able to place myself among them, but in the way I am able to do it.. My most important aim is to find a translation from my head into the space using my body as an instrument, and then being able to project my mind through using the space. This is a way of centralising around myself.

Hej igen

Pinsamt.
Jag har inte skrivit på ett jävla tag.
Varför?
Jo, jag har de senaste veckorna repat varje kväll, först med en av tvåorna som skapar vår trio, sedan gjort min egna grej med bollen. Iåar hade vi genrep med trion och imorgon ska jag presentera solot med bollen.

Vi har under eftermiddagarna jobbat med arkitektur och site-specific art. Förra veckan stod jag pa ett litet tak till ett bostadshus vid en stor central rondell dar massa cyklar, bilar och folk passerar hela tiden. Jag stod där och skrek under tre minuter: I AM SORRY TO DISTURB THE WORLD ORDER! MYSPACEMYSPACEMYSPACE!
Detta under tiden som klassen och andra manniskor passerade. Det var en kick. Jag undersokte hur det vore mojligt att pa en plats med mycket riktningar och rorelser att stanna upp. Jag insag att det inte funkade att bara vara still, aven om bara det ger lite uppmarksamhet. Jag kunde ha gjort det latt for mig och borjat dansa, men att skrika var med konkret och tog mer uppmarksamhet.

Det här var min plats.

Så här såg det ut under visningen.

Bilder från SNDO-Site Specific Body

Idag gjorde jag en trio med två andra i min klass där vi i regnet, utkladda i röd sammet, vit klanning och nattlinne passerade en liten bro. Vi rörde oss valdigt langsamt och klassen tittade på. Det var fantastiskt, för det var regn och stark vind och mitt inne i det var vi.

Jag ska berätta mer. Tid är en bristvara just nu.

6 feb

Trots allt helvete som sker med min kropp pratade jag med min pappa nagra dagar sedan. Han sa att han ser allt som sker med min kropp, att jag kommer hem klockan elva fran skolan varje dag och da antligen har tid att ringa honom, spenderar 12-14 timmar i skolan varje dag och att han regelbundet maste hjalpa  mig losa problem, som att skaffa fram mediciner eller annat. Men trots allt sa klagar jag aldrig for honom. Det rorde mig djupt. Jag klagar aldrig. Bekraftelser pa att man lever som man lar ar alltid uppmuntrande.

Nu till nagot positivt. Steve Paxton ar i stan. Han ar artist in residence har pa SNDO. Vi ettor har knappt sett skymten av honom, han gor en reproduktion av ett stycke som heter Avenue som han gjorde 1986. Det ar treorna och fyrorna som far ta del av workshopen. Men jag anmalde mig fort till att crewa under produktionen. Ettor och tvaor maste hjalpa till vid tva tillfallen under aret att gora sma praktiska saker under forestallningarna. Sa nu ska jag och tre till fran min klass hjalpa till att kora publiken under forestallningen. Avenue kommer att visas i en valdigt lang korridor och publiken kommer att langsamt koras narmare och langre ifran varandra. Med denna beskrivning vill jag lata odmjuk och rationell. Men jag maste bara fa viska det lite tyst. DET AR STEVE PAXTON FOR FAN!

harderbetterfasterstronger

Jag jobbar hart. Valdigt hart.

Jag har blivit besatt av en pilatesboll som jag har utvecklat en massa tricks och tekniker pa. Jag tog dit min mentor till studion och visade henne. Hon blev impronerad och hjalpte mig att vidareutveckla iden, vad innebar bollen och hur ska jag ta mig nagostans utanfor rummet och bollen i huvudet medan jag anvander den. Hon fick mig att dansa med den i tio min, sen fick jag satta mig och skriva automatic writing nagra min och lasa upp for henne. Jag ar lite fast i principer, verkligheten och forklaringar. Min nya bana ar att se utanfor den ramen. Hon sa nagot sa fint som att soka sig till platsen i hjartat som manniskor inte har rort vid.

Jag ar med i ett stycke som en av tvaorna skapar till en festival i Mars. Vi gor en trio och behandlar teman som pinsamhet, narhet, lekfullhet, attack och forsvar. Det ar grymma grejer vi utsatter oss for under repen. Inget ar konkret an, men jag ar positiv.

Jag jobbar sa hart att jag har fatt streptokockbakterier i alla sar pa kroppen, under stress minskar immunforsvaret och nu kanner jag mig som ett freak. Det borjade for tre veckor som pa David Zambranos workshop och nu reser infektionen mellan saren. Jag har tva stora sar pa hakan, en pa knat, en pa foten och en pa tramdynan som alla maste behandlas med kram innehallandes antibiotika. For att lagga locket pa har jag borjat ata stark antiinflammatorisk medicin mot inflammationen i knat. En av dess biverkningar ar en konstant magont. Way to go liksom.

David Zambrano, vilken kille.

Pa intagningsprovet till SNDO sag jag en av jurymedlemmarna. Han hade krulligt har, sag lite pilemarisk och nyfiken ut, men det stod Cullbergbaletten pa hans t-shirt. Da tankte jag -Shit, han maste vara nan riktigt viktig och stor. Det var David Zambrano. Han skulle alltsa doma mig och alla andra. Jag sket i det, men hans pilemariska blick var en frojd for ogat. Pa intervjun, vilket han skotte med mig fragade han om jag har hogt IQ. Jag sa ja. han sa ”Haha, jassa du bekanner det?” Han fragade mig ocksa om jag var jude. Han varnade mig for att ett hogt intelligens kan ibland begransa en, att ens tankar blir for komplicerade for publiken. Jag som var liten och nervos och var beredd pa att forsvara mig pa ett formellt satt blev stalld, men jag antar att han ville avdramatisera hela grejen.

Nu har vi en tva veckors workshop med snubben. Pa formiddagarna har vi Flying Low, en teknik han har utvecklat, som innebar ett flode igenom hela kroppen. En balans mellan gathering och sending. Pa eftermiddarna har vi olika ovningar som inkulderar gruppen. Alltsa inga solon eller forsok till att sticka ut, men ovningar som gor att hela rummet ror sig och alla utgor ett satt att stimulera rummet. Han sager pa ett mycket klokt satt att allt man ser och allt man gor gar rakt igenom en sjalv och kommer ut igen. En tanke kommer in och kommer ut. En till grej ar att den viktigaste platsen i rummet ar dar man sjalv star. Alla har valdiga blasor pa fotsulorna och traningvarken i laren ar inte nadig. Eller som en klasskompis skrev i sin status pa facebook igar: Uros is a lactic acid container. Men vi alla offrar oss for detta. Det ar mycket viktiga lardomar, och alla i min klass cravar efter fysikalitet, da vi ibland kan bli lite insjunkna i ideer, koncept och pretentiosa ting.

Jag avgudar den har mannen. Jag avgudar hans arbete och jag avgudar hans satt att se pa dans. Att kombinera tanke och handling och spridning. Han har ocksa tid att stanna en stund efter lektionen, umgas och han ar inte speciellt dramatisk over att vara larare. Han, snubben som ar sa otroligt cravad av hela dansvarlden och ar valdigt kad i sina kretsar. Han ser till att vara en i gruppen. Han har ocksa lyckats finna ett satt att jamstalla alla under lektionen. Vi ar 40 pers, dar vi ar ettor och tvaor pa SNDO, plus treorna i MTD (Modern Dance Theatre) och nagra fyror och treor fran bada skolorna. Det kvittar vad vi gor, alla blir precis lika utmanade utan att nagon annan har forsprang eller nagon ar efter. Han ar oss att se sa mycket in i oss sjalva att den konkurrensen inte existerar. Manga av hans rorelser kommer fran att ga och sta ocksa. Han grundlagger samtidigt som han avancerar sin dans. Det finns ocksa nat med att jag kan kanna igen mig i honom. I hans kropp och teknik. Att vi har lite samma forutsattningar. Jag blir forvanad over hur bra jag forstar hans klasser. Han hjalper mig i min centralisering harborta. Forhoppningsvis haller det pa att bli battre.