New Dance

Entries categorized as ‘Personligt’

Paper about the piece Vertical Revolution

30 juni, 2009 · 1 kommentar

Karina Sarkissova
SNDO 1
2009-07-30

How I found it and what to do with it

During the year, I have experienced that I have a lot of scattered qualities; a lot of energy, a lot of forces and a huge ambition of embrace them all in order to find a particular freedom I am striving for. I have been thinking how to master this body, how to master this mind and how to direct it where I want it to go in order to reach independence and freedom and preserve certain strength.

So I started in May with my wish of being spectacular. It is a dream I have been striving for since I was 16 years old. Spectacular in that way that my idols are. Strong, talented and all-mighty individuals; Freddie Mercury, Missy Elliott, Grace Jones, M.I.A, Emir Kusturica. The most important physical reference was images of the statue The Bewinged Victory of Samothrace, also called Nike. It is an old Greek statue of the goddess, standing in a forth position. Her arms fell and head fell off, but most truly she was screaming victory and holding one hand by her mouth on order to be heard.

The work started a few times in the studio where I spread photocopies of these icons. I started with simulating a transformation into them. It was just an image, nothing I succeeded with. I studied the pictures very much, and understood a physical verticality these icons were all inhibiting.

The embodiment of this verticality started on a daily basis in school. As fast as the alarm clock rang, I woke up and became aware of an insisting quality I placed behind my neck. It was directed forward. It also came from my solar plexus. I imagined a half-moon sphere behind me, touching the top of my head and heels while I was walking. I realised how much direction it gave to y body, and how much clearer my intentions became. I understood that this physicality and these qualities worked.

By this time, I broke a lot of my rehearsing patterns. To preserve this physicality, I could not roll on the floor, lie around on the floor or lean to the walls. This is a very common thing I do when I start to rehearse. It was very frustrating not to be able to lean to something or roll around, one of the movement patterns that are the strongest for me. I needed to grow up, become more vertical. Not leaning to my environment and trust the space. This was also dealing with Rias feedback. I wanted to create space.

By a chance, surfing on the Internet, I found a social-realism Russian statue of a soldier, who more or less stood in the same position as Nike. I thought a lot about resistance, about insisting and about become vertical in order to be able to absorb energy that comes against you. To absorb it all, not letting it pass by.

I realised that the military movement is a constructed form of insistence. So I started to watch military parades on Youtube, I rented Full Metal Jacket, Apocalypse Now, Platoon and Jarhead. I studied attitudes and qualities. I realised that this quality of resistance is not to protect you from the outside, but to fight with yourself. War is not about fighting countries, its about fighting the conflict inside, about sharing the world with others, accepting others and to understand that there is a round sphere that always echoes back to you whatever you do. These thoughts told me to always, no matter what insist on myself. To insist on my will and my intentions, to be in contact with the earth and the sky and not to give up on this insistence. I could dress anyhow I want, I can look however and be whoever, as long as I insist on it, intentionally.

All of these thoughts were very clear in my head, but I did not know how to translate it into space and into my body. I had a clear military form but I didn’t know what to do with it. By this time, Ria came into the studio, and told me to start marching. To march in 10 minutes non-stop. I did that. I realised that it was extremely demanding and physical, and it arose very much emotions. And it demanded very much focus and concentration. Together with Ria we distinguished the quality. This embodiment took very much effort, and the execution was so much work that it was very hard to see this from the outside. Sometimes Ria went into the space and showed me, and watching that spoke for itself. I understood that I had to insist on this form in order to understand it.

The demand of this form came very quickly and at a time it overwhelmed me. Ria saw it and pushed me to insist even more on it. The more effort and energy I put into this form, the more weaknesses and emotions came to the surface, which was unexpected but I had to let them come in order to keep the insistence.

The boots worked as an object that could extend the weight to the ground and to create a better form of narrowing the military form. In order to balance this energy of force, power and historical reference, I found this beige silk-dress. It had to be a dress I would never wear on an everyday basis.

In a late phase of the piece, I needed to put the transformation from the vagueness into the insisting on stage. I could not start marching the first thing I did, but I had to introduce the necessity of doing this. It represents a development from an insecure and chaotic state into a clarity of power and intentions.

The performance itself is a presentation of the process. To show it for people, for the audience is a very big insistence itself. The point of the process was taken to its edge.

On the Sunday of the performance, I was exhausted. I somehow exhaust myself in my work, and I do not really know why I do it, and how to control it. I am just seeing myself travelling with a piece, and how to deal with reaching a point of exhaustion after each performance would be very bad for my health. But this is further to explore.

This force, this embodiment and this insisting is nothing I can hold on to, its is nothing I earned. It is something that needs to be preserved, revisited and transformed into the energy of my pieces. I have to keep storing, be clear with my intentions and insisting. As long I insist, I create a form that is not able to question, and then I am free to do whatever I want. That is where I find my freedom. Through the insisting.

In my next piece, I would like to do a piece for someone else. To reach a point where the other person also perceives the work meaningful and when we can deal with the person’s personality, dynamics and qualities. To stage someone else is a very big challenge for me. But I would like to be able to be intuitive for someone else.

Kategorier: Amsterdam · Karinas Projekt · New Dance · Personligt · SNDO · art
Taggad: , , , , , , , , , , ,

Michael

29 juni, 2009 · Kommentera

Det var här det började. Skivbolaget Motown fyllde 25 år, det var 1983. Jackson 5 blev inbjudna till en reunion för att fira det hela. Michael frågade om han fick stanna kvar efter Jackson 5-framträdandet och köra sin första sololåt. Det var första gången han introducerade moonwalken, stulen från kidsen i ghettot.

En dryg timme efter detta framträdande ringde Fred Astaire till Michael och sa:
-Hur sjutton gjorde du det där?

Det mest intresanta med denna video är hur färska rörelserna är. Man ser hur Michael överraskar sig själv medan han gör det. Estetisken kan ALLTID ifrågasättas, i vilken tid och rum den än befinner sig, annars är detta ett fläckfritt framträdande. Det där kraften alltså.. Om någon av er sitter på den, var snälla att dela med er av den, till mig förhoppningsvis.

Kategorier: Personligt · art · dance
Taggad: , , , , , , , , , ,

Krig

8 juni, 2009 · Kommentera

Jag stack till videobutiken och sa till snubben:

Ge mig några amerikanska, klyschiga arméfilmer. Det ska vara krig och konflikter. Jag tog detta:

Full Metal Jacket (Kubrick, behöver jag säga mer? Den var alldeles splendid.)

Platoon (Oliver Stone. Mycket bra på många sätt. Anti-krig egentligen)

Jarhead (Sög bajs. Fyfan vad dålig.)

(Apocalypse Now har jag redan sett)

Det var igår kvall, i slutet av Platoon som jag kom fram till en mycket viktig tanke. I borjan av solot sökte jag alla mina hotbilder, vad jag vill insistera emot och vad jag vill stärka mig i. Nu inser jag att vi alla slass mot oss själva. I solot möter jag min egna osäkerhet infor det har. Jag möter min kompromiss med världen. Varfor vi krigar och slåss är för att vi inte kan sluta fred mellan att våra persona ska dela den har planeten med alla andra. Vi utplånar ända oss sjalva hela tiden i och med våran existens och våra inre konflikter.

Jag sökte motståndet utifran men det började prata inifran. De svåraste momenten i solot är när jag borjar sucka, bli trött och ge upp. När jag inte riktigt har kraften att fortsatta gå och stampa, men jag måste fortsatta. Jag drillar mitt satt att mästra min kropp och trycker ihop hela energin till en enda punkt, mitt fokus.

Kategorier: Karinas Projekt · New Dance · Personligt
Taggad: , , , , ,

Om solot och världen som snurrar runt det hela

3 juni, 2009 · 1 kommentar

-You are very strange my friend.

Sa Uros till mig idag när jag satt och tittade på militärmrscher på Youtube. Han satt vid datorn bredvid mig och gjorde ett programblad till sin föreställning. Jotack, jag är nog lite lömsk. Men jag håller på att studera militärer just nu. Om det är något som representerar all den här insisteringen som jag utforskar är det ju folk som möter motstånd. Militären är bara ett utarbetat system för det hela. De har alla den där hållningen som Winged Victory of Samothrace har.

Militären kombinerat med alla dressyrprogram jag tävlade i som liten har jag nu komponerat ihop i rummet. Att utgöra en väg i rummet att följa kombinerat med armérörelser har blivit en mycket intressant kombination. Jag har marscherat runt i studion i en massa timmar, så många att idag gjode det skitont i benhinnorna. Så jag marscherade in hos sjukgymnasten. Hon sa att jag hade mycket ansträngda benhinnor. Dem måste jag stretcha, massera och inte hoppa på lektionerna. Sånt här går inte för sig. Jag måste tillbringa två timmar i studion varje dag. Jag måste marschera vidare.

Allt det här rinner in i min idologi om det tränade djuret och min lilla teori om dans är sport eller inte. Det är en extension av mitt förra bollsolo som snackade om att dans är sport och att jag inte fått ut något av det hela. Nu inser jag att det tränade djuret är en viktig del i det spektakulära. Så därmed kom dessa bilder av häsar och dressyren. För det är ju det dansare gör. De dresserar sina kroppar och visar upp dem på scen. Eller? Snälla bevisa motsatsen om jag har fel, för jag är helt insnöad i det här just nu.

Det handlar om att insistera på sin styrka, på sig själv och sin egen kropp. Jag skapar förutsättningarna för att kunna presentera mig själv såhär. Resultatet kommer att visas om två veckor, på De Theaterschool i Amsterdam. Ni är så otroligt välkomna, så välkomna att jag spricker.

Kategorier: Karinas Projekt · Personligt
Taggad: , , , ,

Det händer saker.

2 juni, 2009 · 1 kommentar

När mitt liv verkar gå i en riktning  jag tycker om och känner mig stimulerad i, ekar det alldeles förjävligt tomt här. När jag i brutal tomhet vänder mig hit blir det ända inte bättre. HAHA är bloggen nya Gud? Nej för Gud är död sa Nietzche! Bloggen är nya mediet.

Jag kan skriva om mycket. 

Men istallet ska jag göra det jag oftast gör i sådana tomma situationer. Jag kastar fram något från min favoritlista på tuben. Här är något jag kan definiera som genialt. Ett intro till en film jag inte sett men vars intro jag avgudar.

Kategorier: Karinas Projekt · Personligt · Uncategorized
Taggad: , , , , ,

Torsdag

28 maj, 2009 · Kommentera

I morse ringde väckarklockan. Den indikerade 07.15. Jag grabbade tag i den och väste fuck you. Idag får schemat vänta. Idag kan jag inte gå upp. Idag måste jag ta mig några steg bakåt från bristningsgränsen. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte vakna, kuta mellan duschen och kylskåpet och sedan cykla en halvtimme för att göra intensiv yoga, sedan en ganska bra klass i movement research men sedan filosofin. Jag har inte skrivit någon text om Peter Sloterdijks subjektivitet. Sedan vid lunch har jag i princip stupat och sedan finns ingen energi till att ägna mig åt solot.

Igår kallade en lärare mig för lat. Hon sa att jag bara går dit det är mest bekvämt och att det inte funkar. Jag kan inte höra att jag är lat just nu. Jag spenderar all min vakna tid till att skapa, arbeta hårt och vara närvarande på lektioner. Orsaken till min ”lathet” är att jag är fullkomligt utmattad, men läraren som bara får en liten tårtbit av min klass under 1,5 timme per dag kan inte relatera till detta. Det kallar vi subjektivitet istället. JAG ÄR FÖR I HELVETE INTE LAT! JAG LIDER FÖR KONSTEN!

Jag har sovit för att försöka hitta energin till att hitta fysikaliteten jag behöver. Så det ska jag ägna mig åt nu. Nu, ska jag till skolan. Klockan är runt fyra. Jag måste hitta något därinne i studion, det är dags att framställa något materiellt.

Det är inte arbetet eller schemat som gör mig mest trött, det är stressen. Att vara stressad under dygnets alla vakna timmar tär. Mer än jag någonsin upplevt.

Kategorier: Karinas Projekt · Personligt
Taggad: , , , , ,

Växa sig lite

24 maj, 2009 · Kommentera

karina på pottanDet blev nog folk av mig med.
Kolla:

karinaryss

Jag tänker mycket på hur det är att förvandlas. Speciellt sårbarhet till styrka. Det här med att insistera på sig själv och sin plats. När den barriären är korsad förvandlas man till underhållaren. Sedan blir man det tränade/drillade djuret. Må låta abstrakt. Men lita på mig.

Kategorier: Personligt

Fredag kväll at de Theaterschool

22 maj, 2009 · Kommentera

Det går inte bra just nu. Det gör det inte. Jag har de senaste dagarna lallat runt som ett as i studion, inget har hänt. Jag har en massa text, en massa frågor, en massa saker att behandla, men jag kan inte komma till det fysiska. Hur ska jag utrycka det i kroppen? Hur kanns det att insistera på sig själv och sin plats. Hur översätter man tillståndet till handlingar? Det enda sättet jag vet just nu att lösa det är att utmatta mig själv i studion. Att sitta här i skolan en jävla fredagkvall och veta att jag snart ska lyfta arslet och gå in i studion och möta tömheten igen. Att inget konkret ska dyka upp, att jag ska rulla omkring därinne och ingenting kommer att kännas rätt. Men jag måste fortsätta. Det är jobbigt när drivet och ambitionerna inte kommer till en enda punkt, när all energi samlas precis där. Det känns som att det just nu bara rinner ut i tomma intet i brist på att veta var man ska lägga det nagonstans.

En sak till, som jag avskyr just nu ar alla jävla bakåtsträvare. Jag är en mycket drivande och effektiv människa. Jag tar beslutet, står för det, och håller det inte så går det att lösa i ett nyare skede. Men det handlar bara om att komma over trösklar och gå in i något nytt. Andra manniskor tycker att ens beslut inte är bra, och istället for att konstruktivt foreslå något annat så svarar de nagot otroligt okonkret, så står vi där på stället utan att något hänt och jag kanner mig ratad. Sa jag går darifrån. Jag snackar inte om det, jag bara går, vänder ilskan emot mig sjalv och håller käften. Och skvallrar om detta på min blogg utan att prata om det med den verkliga världen.

Det största problemet är att jag ser mina beslut som de bästa. Andra vågar inte lita på dem, vilket säger att de inte litar på mig. Det ar något jag finner skrämmande. Jag vägrar att acceptera det som ett gensvar.

Förlåt, jag är en PMS-bitch.
Det är inte er det ar fel på utan jag är en fegis som har åsikter men vågar inte konfrontera dem med människor.

Kategorier: Karinas Projekt · New Dance · Personligt
Taggad: , , , , , ,

Om du råkar hitta hit, så är detta förklaringen till varför!

21 maj, 2009 · Kommentera

Min storebror har inga ben ingen hjärna
Han är cyklop och han ska få mig till stjärna
Vi har aldrig träffats men vi känner varann ganska bra
Helt grymt!

Radera ut slå bort och depronisera
Dra bort lägg till och sedan återmontera

Jag är en Media Hora ingen vill ha mig
Gör vad som helst om nån vill komma och ta mig
Med på bild och i tv så alla kan se när jag raserar min cv
Och visar den sell-out jag är.

È du mè?

Där mjuk blir hård och intelligent blir en nolla
En stark blir svag mus och en man blir en fjolla
På våra BB här föds inga söta små barn
Big no no!

Gör om stäng av och spräng ditt ego i bitar
Sen plocka skal och sätt ihop de med nitar

Ja vi är Media Horor ingen vill ha oss
Gör vad som helst om nån vill komma och ta oss
Med på bild och i tv så alla kan se
När vi raserar vår cv och visar dom sell-outs vi är
Du è me!

Ohhjj förlåt!

Det är ett experiment där okänt blir känt
Nio dårar i ett hus hundra dar
Sen ska angnana sållas till vetet är kvar
Till slut vill vinnaren haaaaaar…
Fan faaaaar…

Du är en Media Hora ingen vill ha dig
Gör vad som helst om nån vill komma och ta dig
Med på bild och i tv så alla kan se när du raserar din cv
Och visar den sell-out du är

Alla är Media Horor, Ingen vill ha oss
Gör vad som helst om nån vill komma och ta oss
Med på bild och i tv så alla kan se när vi raserar vår cv
Och visar dom sell-outs vi är.

Skål!

(Skrivet av deltagarna från Big Brother år 2000)

Kategorier: Personligt
Taggad: , , , , , ,

JOBB

21 maj, 2009 · 1 kommentar

Hej jag behöver jobb i sommar. 4 juli-22 augusti.
Jag måste finansiera mina studier i Amsterdam och kunna leva livet med någorlunda god och hälsosam mat. Inte mer än så. Jag vill kunna vara i Sthlm bland mina kära vänner, den vackra himlen över Tanto och ett språk jag förstår utan att bygga upp strategier för förståelse.

Det är allt.
Jag kan göra vad som helst. Det drömmande jaget skulle såklart vilja arbeta med kroppen, eller tom få betalt för att göra ett litet stycke. Det realistiska vill bara jobba. Få betalt. Jag är ambitiös nog för att anta vilka uppgifter som helst.
Låt mig inte sälja min kropp på Red Light District, kom igen!

Tidigare jobb:
Brevbärare
Postsorterare
Servispersonal
Glassförsäljare
Catering-personal
Modell för konstnären Denise Grünstein
DJ

Jag har aldrig haft ett betalt dansjobb. *skrattar sarkastiskt åt mig själv tills tårarna dyker upp*

Kategorier: Personligt