Paper about the piece Vertical Revolution

Karina Sarkissova
SNDO 1
2009-07-30

How I found it and what to do with it

During the year, I have experienced that I have a lot of scattered qualities; a lot of energy, a lot of forces and a huge ambition of embrace them all in order to find a particular freedom I am striving for. I have been thinking how to master this body, how to master this mind and how to direct it where I want it to go in order to reach independence and freedom and preserve certain strength.

So I started in May with my wish of being spectacular. It is a dream I have been striving for since I was 16 years old. Spectacular in that way that my idols are. Strong, talented and all-mighty individuals; Freddie Mercury, Missy Elliott, Grace Jones, M.I.A, Emir Kusturica. The most important physical reference was images of the statue The Bewinged Victory of Samothrace, also called Nike. It is an old Greek statue of the goddess, standing in a forth position. Her arms fell and head fell off, but most truly she was screaming victory and holding one hand by her mouth on order to be heard.

The work started a few times in the studio where I spread photocopies of these icons. I started with simulating a transformation into them. It was just an image, nothing I succeeded with. I studied the pictures very much, and understood a physical verticality these icons were all inhibiting.

The embodiment of this verticality started on a daily basis in school. As fast as the alarm clock rang, I woke up and became aware of an insisting quality I placed behind my neck. It was directed forward. It also came from my solar plexus. I imagined a half-moon sphere behind me, touching the top of my head and heels while I was walking. I realised how much direction it gave to y body, and how much clearer my intentions became. I understood that this physicality and these qualities worked.

By this time, I broke a lot of my rehearsing patterns. To preserve this physicality, I could not roll on the floor, lie around on the floor or lean to the walls. This is a very common thing I do when I start to rehearse. It was very frustrating not to be able to lean to something or roll around, one of the movement patterns that are the strongest for me. I needed to grow up, become more vertical. Not leaning to my environment and trust the space. This was also dealing with Rias feedback. I wanted to create space.

By a chance, surfing on the Internet, I found a social-realism Russian statue of a soldier, who more or less stood in the same position as Nike. I thought a lot about resistance, about insisting and about become vertical in order to be able to absorb energy that comes against you. To absorb it all, not letting it pass by.

I realised that the military movement is a constructed form of insistence. So I started to watch military parades on Youtube, I rented Full Metal Jacket, Apocalypse Now, Platoon and Jarhead. I studied attitudes and qualities. I realised that this quality of resistance is not to protect you from the outside, but to fight with yourself. War is not about fighting countries, its about fighting the conflict inside, about sharing the world with others, accepting others and to understand that there is a round sphere that always echoes back to you whatever you do. These thoughts told me to always, no matter what insist on myself. To insist on my will and my intentions, to be in contact with the earth and the sky and not to give up on this insistence. I could dress anyhow I want, I can look however and be whoever, as long as I insist on it, intentionally.

All of these thoughts were very clear in my head, but I did not know how to translate it into space and into my body. I had a clear military form but I didn’t know what to do with it. By this time, Ria came into the studio, and told me to start marching. To march in 10 minutes non-stop. I did that. I realised that it was extremely demanding and physical, and it arose very much emotions. And it demanded very much focus and concentration. Together with Ria we distinguished the quality. This embodiment took very much effort, and the execution was so much work that it was very hard to see this from the outside. Sometimes Ria went into the space and showed me, and watching that spoke for itself. I understood that I had to insist on this form in order to understand it.

The demand of this form came very quickly and at a time it overwhelmed me. Ria saw it and pushed me to insist even more on it. The more effort and energy I put into this form, the more weaknesses and emotions came to the surface, which was unexpected but I had to let them come in order to keep the insistence.

The boots worked as an object that could extend the weight to the ground and to create a better form of narrowing the military form. In order to balance this energy of force, power and historical reference, I found this beige silk-dress. It had to be a dress I would never wear on an everyday basis.

In a late phase of the piece, I needed to put the transformation from the vagueness into the insisting on stage. I could not start marching the first thing I did, but I had to introduce the necessity of doing this. It represents a development from an insecure and chaotic state into a clarity of power and intentions.

The performance itself is a presentation of the process. To show it for people, for the audience is a very big insistence itself. The point of the process was taken to its edge.

On the Sunday of the performance, I was exhausted. I somehow exhaust myself in my work, and I do not really know why I do it, and how to control it. I am just seeing myself travelling with a piece, and how to deal with reaching a point of exhaustion after each performance would be very bad for my health. But this is further to explore.

This force, this embodiment and this insisting is nothing I can hold on to, its is nothing I earned. It is something that needs to be preserved, revisited and transformed into the energy of my pieces. I have to keep storing, be clear with my intentions and insisting. As long I insist, I create a form that is not able to question, and then I am free to do whatever I want. That is where I find my freedom. Through the insisting.

In my next piece, I would like to do a piece for someone else. To reach a point where the other person also perceives the work meaningful and when we can deal with the person’s personality, dynamics and qualities. To stage someone else is a very big challenge for me. But I would like to be able to be intuitive for someone else.

Krig

Jag stack till videobutiken och sa till snubben:

Ge mig några amerikanska, klyschiga arméfilmer. Det ska vara krig och konflikter. Jag tog detta:

Full Metal Jacket (Kubrick, behöver jag säga mer? Den var alldeles splendid.)

Platoon (Oliver Stone. Mycket bra på många sätt. Anti-krig egentligen)

Jarhead (Sög bajs. Fyfan vad dålig.)

(Apocalypse Now har jag redan sett)

Det var igår kvall, i slutet av Platoon som jag kom fram till en mycket viktig tanke. I borjan av solot sökte jag alla mina hotbilder, vad jag vill insistera emot och vad jag vill stärka mig i. Nu inser jag att vi alla slass mot oss själva. I solot möter jag min egna osäkerhet infor det har. Jag möter min kompromiss med världen. Varfor vi krigar och slåss är för att vi inte kan sluta fred mellan att våra persona ska dela den har planeten med alla andra. Vi utplånar ända oss sjalva hela tiden i och med våran existens och våra inre konflikter.

Jag sökte motståndet utifran men det började prata inifran. De svåraste momenten i solot är när jag borjar sucka, bli trött och ge upp. När jag inte riktigt har kraften att fortsatta gå och stampa, men jag måste fortsatta. Jag drillar mitt satt att mästra min kropp och trycker ihop hela energin till en enda punkt, mitt fokus.

Brummmmmmmm mmm mmmmmmm mmm m

Nu mina vanner, nu kommer nervositeten krypande. Det ar 11 dagar kvar tills solot ska visas. Det kommer krypande inifran solar plexus dar tredje chakrat sitter, som kontrollerar styrka och radsla. Det brummar runt lite och gor mig stissig, otalig och jag hoppar upp och ner, aven nar jag sitter stilla. Jag blir overdrivet sarkastisk at allt annat som inte har med mig sjalv att gora och tiden har strechat ner till en langsammare takt. Det sviktar ganska behagligt i knana nar jag gar och jag ror mig otaligt mellan a och b hela tiden. Ska det brumma nu i 11 dagar framover? Javla grej.

Fredag kväll at de Theaterschool

Det går inte bra just nu. Det gör det inte. Jag har de senaste dagarna lallat runt som ett as i studion, inget har hänt. Jag har en massa text, en massa frågor, en massa saker att behandla, men jag kan inte komma till det fysiska. Hur ska jag utrycka det i kroppen? Hur kanns det att insistera på sig själv och sin plats. Hur översätter man tillståndet till handlingar? Det enda sättet jag vet just nu att lösa det är att utmatta mig själv i studion. Att sitta här i skolan en jävla fredagkvall och veta att jag snart ska lyfta arslet och gå in i studion och möta tömheten igen. Att inget konkret ska dyka upp, att jag ska rulla omkring därinne och ingenting kommer att kännas rätt. Men jag måste fortsätta. Det är jobbigt när drivet och ambitionerna inte kommer till en enda punkt, när all energi samlas precis där. Det känns som att det just nu bara rinner ut i tomma intet i brist på att veta var man ska lägga det nagonstans.

En sak till, som jag avskyr just nu ar alla jävla bakåtsträvare. Jag är en mycket drivande och effektiv människa. Jag tar beslutet, står för det, och håller det inte så går det att lösa i ett nyare skede. Men det handlar bara om att komma over trösklar och gå in i något nytt. Andra manniskor tycker att ens beslut inte är bra, och istället for att konstruktivt foreslå något annat så svarar de nagot otroligt okonkret, så står vi där på stället utan att något hänt och jag kanner mig ratad. Sa jag går darifrån. Jag snackar inte om det, jag bara går, vänder ilskan emot mig sjalv och håller käften. Och skvallrar om detta på min blogg utan att prata om det med den verkliga världen.

Det största problemet är att jag ser mina beslut som de bästa. Andra vågar inte lita på dem, vilket säger att de inte litar på mig. Det ar något jag finner skrämmande. Jag vägrar att acceptera det som ett gensvar.

Förlåt, jag är en PMS-bitch.
Det är inte er det ar fel på utan jag är en fegis som har åsikter men vågar inte konfrontera dem med människor.

Arbetet fortsatter

Idag upptackte jag aven en radsla for det spektakulara. Jag har samlat olika spektakulara manniskor i pappersutskrifter i en parm. Dar finns Freddie Mercury, Missy Eliott, Eugene Hutz, Madonna, M.I.A, Grace Jones och nagra till. Jag la ut dem pa golvet i mitten av studien i en hog. Sen strok jag runt dem ett ganska langt tag och undrade hur jag skule kunna andra dem.

Det finns ett pris att betala for att vara dem och vill jag verkligen detta? Ska jag verkligen ga in i detta, bli detta? Det ar inte alls jag, men for tillfallet at det en nodvandighet. Jag maste antra en fysikalitet dar jag centrerar runt mig sjalv, finna en latthet som inte funnits i kroppen forut och en insistering av mig sjalv. Ar jag verkligen sa speciell? och varfor ska just jag? Varfor?

Egentligen kan jag inte valja, men att sta pa den linjen ar mycket intressant. Jag bevisar ingen sanning genom att bli spektakular. Jag tror inte att nagon ar spektakular och det ar inget man kan forvandlas till. Men jag tror att man kan utforska kvaliteterna och energierna som dessa former innehaller och pa satt utforska sin kropp och hur den kan motta en sadan form. Dar ar jag nu.

Winged Victory of Samothrace

Just nu ar det den har damen som ockuperar mina tankar. Vagen mot det spektakulara tar mig till att jag maste bli lite mera uppratt. Sta stadigare, mota saker stadigare och insistera mer pa min plats. Jag ar extremt mjuk och har nara och enkelt till golvet. Ibland for mycket, eftersom min knaskada beror pa for mycket extrema bojningar. Orsakerna och verkan kommer som facit nar man haller pa att jobba fram ett stycke. Jag ar ratt fast i mig sjalv, vilket jag tenderar till nar jag gor solon (las april-maj 2008) men jag litar pa att processen ar ratt seg och konfronterande. Allt till det basta.

Idag

Var bara helt fantastiskt.

Det bästa var att några vänner och mina fyra föräldrar kom. Jag introducerade dem till min lilla värld jag skapar på scen. Min pappa och hans fru sa att det var helt galet. Likt en clown lät jag publiken skratta åt mig, som i sin tur lät skratta åt dem själva istället. Jag var nervös.

Outfiten var spektakulär. Tänkte ge tillbaka den till Beyond Retro, men jag måste behålla dem. Jag hade på mig en Luleå Hockey-thirt. Vill ni veta en hemlis? Jag ver cheerleader för Luleå Hockey i tre år. T-shirten var en julavslutningsklapp.

Rörelserna satt inte som de ska. Jag kände mig lite arrogant. Jag har aldrig jobbat med en tekniker och ljuset var nog inte det bästa valet, men nu vet jag. Inte alls egentligen. Men för stunden får vi låtsas. Jag är helt utmattad, men måste suga ut det allra sista av kvällen en stund. Suga lite på tankarna.

Men det allra bästa var att Efva Lilja såg mig i ögonen och sa

-Jag tyckte det var mycket intressant.

Tack, Moderna Dansteatern. Ni erbjöd mig en alldeles fin dag, jag gav och tog allt som gick. Jag har en känsla av att jag kommer att jobba med er alla igen, inom en framtid.

Vincent

Det här är en mycket god vän till mig. Det här var första gången jag såg honom.

Jag minns att det var min tur efter honom. Han var nersmetad av choklad och kunde inte ta bort den där stolen efter sig när han var klar. Jag tog bort den, och körde min grej.
-Vilken jävla diva, tänkte jag.
Nuförtiden kallar han mig det istället.

Hej igen

Pinsamt.
Jag har inte skrivit på ett jävla tag.
Varför?
Jo, jag har de senaste veckorna repat varje kväll, först med en av tvåorna som skapar vår trio, sedan gjort min egna grej med bollen. Iåar hade vi genrep med trion och imorgon ska jag presentera solot med bollen.

Vi har under eftermiddagarna jobbat med arkitektur och site-specific art. Förra veckan stod jag pa ett litet tak till ett bostadshus vid en stor central rondell dar massa cyklar, bilar och folk passerar hela tiden. Jag stod där och skrek under tre minuter: I AM SORRY TO DISTURB THE WORLD ORDER! MYSPACEMYSPACEMYSPACE!
Detta under tiden som klassen och andra manniskor passerade. Det var en kick. Jag undersokte hur det vore mojligt att pa en plats med mycket riktningar och rorelser att stanna upp. Jag insag att det inte funkade att bara vara still, aven om bara det ger lite uppmarksamhet. Jag kunde ha gjort det latt for mig och borjat dansa, men att skrika var med konkret och tog mer uppmarksamhet.

Det här var min plats.

Så här såg det ut under visningen.

Bilder från SNDO-Site Specific Body

Idag gjorde jag en trio med två andra i min klass där vi i regnet, utkladda i röd sammet, vit klanning och nattlinne passerade en liten bro. Vi rörde oss valdigt langsamt och klassen tittade på. Det var fantastiskt, för det var regn och stark vind och mitt inne i det var vi.

Jag ska berätta mer. Tid är en bristvara just nu.

David Zambrano, vilken kille.

Pa intagningsprovet till SNDO sag jag en av jurymedlemmarna. Han hade krulligt har, sag lite pilemarisk och nyfiken ut, men det stod Cullbergbaletten pa hans t-shirt. Da tankte jag -Shit, han maste vara nan riktigt viktig och stor. Det var David Zambrano. Han skulle alltsa doma mig och alla andra. Jag sket i det, men hans pilemariska blick var en frojd for ogat. Pa intervjun, vilket han skotte med mig fragade han om jag har hogt IQ. Jag sa ja. han sa ”Haha, jassa du bekanner det?” Han fragade mig ocksa om jag var jude. Han varnade mig for att ett hogt intelligens kan ibland begransa en, att ens tankar blir for komplicerade for publiken. Jag som var liten och nervos och var beredd pa att forsvara mig pa ett formellt satt blev stalld, men jag antar att han ville avdramatisera hela grejen.

Nu har vi en tva veckors workshop med snubben. Pa formiddagarna har vi Flying Low, en teknik han har utvecklat, som innebar ett flode igenom hela kroppen. En balans mellan gathering och sending. Pa eftermiddarna har vi olika ovningar som inkulderar gruppen. Alltsa inga solon eller forsok till att sticka ut, men ovningar som gor att hela rummet ror sig och alla utgor ett satt att stimulera rummet. Han sager pa ett mycket klokt satt att allt man ser och allt man gor gar rakt igenom en sjalv och kommer ut igen. En tanke kommer in och kommer ut. En till grej ar att den viktigaste platsen i rummet ar dar man sjalv star. Alla har valdiga blasor pa fotsulorna och traningvarken i laren ar inte nadig. Eller som en klasskompis skrev i sin status pa facebook igar: Uros is a lactic acid container. Men vi alla offrar oss for detta. Det ar mycket viktiga lardomar, och alla i min klass cravar efter fysikalitet, da vi ibland kan bli lite insjunkna i ideer, koncept och pretentiosa ting.

Jag avgudar den har mannen. Jag avgudar hans arbete och jag avgudar hans satt att se pa dans. Att kombinera tanke och handling och spridning. Han har ocksa tid att stanna en stund efter lektionen, umgas och han ar inte speciellt dramatisk over att vara larare. Han, snubben som ar sa otroligt cravad av hela dansvarlden och ar valdigt kad i sina kretsar. Han ser till att vara en i gruppen. Han har ocksa lyckats finna ett satt att jamstalla alla under lektionen. Vi ar 40 pers, dar vi ar ettor och tvaor pa SNDO, plus treorna i MTD (Modern Dance Theatre) och nagra fyror och treor fran bada skolorna. Det kvittar vad vi gor, alla blir precis lika utmanade utan att nagon annan har forsprang eller nagon ar efter. Han ar oss att se sa mycket in i oss sjalva att den konkurrensen inte existerar. Manga av hans rorelser kommer fran att ga och sta ocksa. Han grundlagger samtidigt som han avancerar sin dans. Det finns ocksa nat med att jag kan kanna igen mig i honom. I hans kropp och teknik. Att vi har lite samma forutsattningar. Jag blir forvanad over hur bra jag forstar hans klasser. Han hjalper mig i min centralisering harborta. Forhoppningsvis haller det pa att bli battre.