Outokumpu

Min forra utbildning, Outokumpu Dance education har audition den 28 maj. Det ar den mest prisvarda dansarutbildningen i varlden. Utbildning och lunch ingar. Hyran i Oku brukar inte overstiga 100 euro. Dt finns tva huvudlarare, en ar releasebaserad fran TeAK (motsvarigheten av DH i Helsingfors) och den andra ar examinerad fran SNDO. Det ar ett fantastiskt stalle att utveckla sig sjalv pa och gastlararna ar valdigt bra. Om du ar i svangen och soker en massa skolor, kom och kolla in.

Nu kanske du undrar varfor jag hoppade av? For att jag har forokt att passa in i dansarsammanhang sedan ettan pa gymnasiet. Jag har forsokt att na idealet och forsokt att passa in i gruppen. Men det gor jag inte. Det ar alltid nagot som ar fel, min kropp, mitt uttryck eller min attityd. Jag insag att det ar koreograf jag vill bli, jag vill sta i ogat av orkanen med fullstandig kontroll.

Future is prelude

Man knyter förklädet hårt runt midjan. Jag är två äpplen hög så jag måste vika upp det, och ändå håller jag på att snubbla på det i trappan. Man tar upp en back med läsk och bär det med det hjälpande mantrat ”bär som en karl, bär som en karl” (rak rygg, korta snabba steg, armarna i 90 grader och blicken riktad mot destinationen)

Man passerar ett smalt utrymme i disken, och inser att man måste hålla center bättre, för att passera snabbare. Ju rakare rygg man har, desto bättre kontrollerar man allt.

Man går in i rummet, samtidigt som man noterar hur många människor man har bakom sig, framför sig och observerar ifall någon mer äntrar utrymmet.

Man tänker snabbt, för varje gång man kommer på det påminner man sig om att tänka ännu snabbare.

Man gör sitt bästa för att samarbeta med resten, bjuder in dem att arbeta med en, men man har full koll på vad man själv gör.

Man är ständigt betraktad och tillåter sig själv att vara det.

Man går aldrig tomhänt och står aldrig med händerna i fickorna eller armarna i kors.

Man är explosiv och alltid redo. När impulsen kommer dyker man ner och möter den, snarare än överraskas av den och hoppar upp.

Blir med dagen varmare i kläderna, passerar fortare, ler större och har full koll på allt. Effektiviteten flödar. Tid, rum, prestation och uttryck.

Servitrisyrket är som en dans.

Two down, 13 to go

En efter en faller vi bort. Jag först med Amsterdam. Polina fick igår veta att hon kom in på PARTS i Bryssel, sen finns det ett gäng i klassen som ska på audition till TeAK, Teatteriakademin i Helsingfors. Två ska söka danslärarutbilndingen i Kuopio.

I Sverige är inställningen att man gå ES dans, sen söker man vidare till nån av skolorna i Europa, gärna så man får en BA i slutändan. I Finland går man någon folkhögskola efter gymnasiet, man kanske pluggar i Outokumpu eller något annat, sen tar man sig vidare till Europa. Så är inställningen bland några av de finska eleverna på min skola. Finnar har ett rykte om sig att vara bra på att kämpa och arbeta. De arbetar tills det blöder och håller käften! Fantastiskt folk må jag säga.

Idag tog Graham-veckan slut. Nicola tackade och sa att vi har ett naturligt sätt att röra oss på, att hon har lärt sig mycket av att undervisa oss. Vi applåderade åt henne i kanske tre minuter, så glada var vi över att hon tryckte tillbaka oss till teknik, center och muskelspänst. Graham är mycket nyttigt för mig.

Ser ni hans händer? Det är de karakteristiska Graham händerna.

Man kupar handflatorna för att låta armarnas energi stråla ur handlederna.

Insikt

Jag har just nu börjat inse i vilken riktning min dans är. Hela det här året har jag haft möjligheten att ha en massa timmar ensam i studion.

Oftast har man inte en aning om vad man ska göra, man går dit för att man har bokat tiden och för att vara duktig. Man har en jävla massa tid, så man börjar med att ligga på rygg ett tag, kanske 10 min. Man utgår fårn ingenting, så kommer man någonstans. Man har ingen lust att ligga på rygg i en halvtimme, så man tar sig sakta upp. Hur tar man sig upp? Var exakt sker viktöverföringen? Man rullar vidare och tar sig till stående. Helt plötsligt har två timmar gått och man har låtit sin nyfikenhet styra utan några krav.

Det är härifrån ens egna dans kommer. Vad är ens egna kropp skapt för? Vad är lätt, vad är svårt?

Efter tio år av regelbundet dansande inser jag just nu min roll i denna kontext, i denna dansvärld och i mitt skapande. Vi har nyckel och en tillgång till skolans fyra danssalar dygnet runt för att vi ska få dessa insikter. Det är lustigt egentligen, vad som ska krävas och hur man självutvecklas, eller hur sparken ska ske för att den kreativa processen ska börja.

Jag vet inte vad jag vill säga egentligen, men jag tror att allt behöver sin tid och rum, så när man ger efter för den insikten kommer allt. Man är en liten skit, så gror man. Aha, man var en bit gödsel förstår man i efterhand.

Man måste ge studion en massa timmar, innan man kommer till insikt över vad man har för plats i den. Hur mycket syre man får andas och riktningarna man färdas i.

Här kommer några ord från Martha Graham. Hon var en mycket klok kvinna.

”There is a vitality, a life force, a quickening that is translated through you into action, and there is only one of you in all time, this expression is unique, and if you block it, it will never exist through any other medium; and be lost.

The world will not have it. It is not your business to determine how good it is, not how it compares with other expression. It is your business to keep it yours clearly and directly, to keep the channel open.

You do not even have to believe in yourself or your work. You have to keep open and aware directly to the urges that motivate you. Keep the channel open. No artist is pleased.

There is no satisfaction whatever at any time. There is on a queer, divine dissatisfaction, a blessed unrest that keeps us marching and makes us more alive than the others.”

Svampar

-You are like sponges! I show once and you all learn it so quickly!

Det sa Nicola idag på eftermiddagen. Jag tror det värmde alla i klassen, plus några treor som var med på lektionen. Det är intressant hur fort renodlad modern teknik kommer tillbaka till kroppen, hur snabbt jag känner igen mönster och gamla övningar. Magmusklerna och utåtvridningen måste bara vakna lite så går det på automatik.

Jag tackar Sthlms Estetiska varje dag för den grundliga tekniken jag fick där, jag ser hur vissa i klassen kämpar för att hitta svaren på deras tekniksa frågor: Hur mycket kan man sträcka? vad är en bra point? Hur känns en riktig contraction?

Vi får ofta mycket beröm från alla gästlärare. Jag tror att det beror på att vi kommer till lektionen rätt avspända, ödmjuka och fokuserade. Vi ställer oss inte framför spegeln och krampar ihop centret, utan vi betraktar nyfiket först och sen gör vårt bästa. Vi utgår från en avspänd och alert kropp. Dessutom är lektionerna med Nicola två timmar istället för tre, som de oftast är både förmiddag och eftermiddag, så energin räcker från början till slut. Annars brukar jag se på klockan och räkna ut min dagsform och energi för att få den att räcka alla timmar. Å andra sidan blir nu en 2-timmarslektion lätt som en plätt.

Respekten för Graham är tillbaka. Glöm vad jag sa igår. Martha Graham hittade saker som man gör med sin kropp, som ingen annan har gjort tidigare. Inte konstigt att man kan uppfatta stilen som lite väl lyrisk och konstlad, när estetiken såg ut helt annorlunda på den tiden. Hon fick nog kämpa en jävla massa ändå, med eller utan lyrik.

Det är idag som vi förväntar oss så mycket abstrakt och komplicerat hela tiden.

Förresten, idag på min Aikidolektion fick jag veta att vi har bältestest nästa vecka. Jag måste lära mig alla japanska termer innan dess så man vet vad man ska utföra för mästaren. Aikido har alltid varit min fritidssysselsättning. Om jag inte har något dansrelaterat att göra på tisdagar och torsdagar går jag på lektionen. Jag är den enda utlänningen och icke-finsktalande människan i gruppen, men den snälla läraren Jari brukar översätta på engelska för mig. Det är intressant hur lite han brukar behöva berätta, rörelserna talar för sig själva. Men nu jävlar, nu ska Basic course examineras. Spännande!

Martha Graham

Foto: Barbara Morgan

Martha Graham tekniken är lite tacky. Men jag funderade just, att det är bra att folk för traditionen vidare, med specialinriktade lärare och kompanier. Jag med mina mjuka lösa leder klarade väl inte stilen så jättebra, men det är kul att pröva. Nicola från the Scottish school of contemporary dance var väldigt bra och tillmötesgående.

Som releasedansare inser jag att jag försummar mitt center ganska mycket och litar mer på golvet och vad det har att erbjuda.  Releasetekniken startades faktiskt av en dansare som var med i Martha Grahams kompani.