Helsingfors

Jag gillar Helsingfors. Det måste vara Europas lugnaste huvudstad. Den är stor, med breda luftiga gator, rätt så folktom, men det finns fortfarande en fin mångfald av människor här. Eller jo, antingen möter man finnar, finlandssvenskar elelr ryssar. Men ändå, ni vet vad jag menar.

Dansvärlden här är minimal. Jag skulle tro att det är ca 30 personer som jobbar med dansant scenskonst i stan. Större delen av dessa har varit gästlärare i Outokumpu och resten är med i Kontaktimpro communityt. Kort sagt, så är det mysigaste med att kolla in dansstatusen i Helsingfors, att man alltid har någon att krama eller hälsa på i publiken eller på scen.

Ikväll har jag varit på Helsinki Meeting Point, för att kolla in vårt nätverk. Det var en väldigt fin föreställning med tre dansare, en saxofonist och en dubbelbasist. Det var mycket kontaktimpro och roliga möten. Jag tror att en trio dansare på scen alltid är en dynamisk kombination. Eller ja, snarare udda antal dansare är alltid intressant.

Imorgon ska jag åka tillbaka till Outokumpu. Tillbaka till mitt solo, till tempot och till att börja slutspurten mot sommarlovet. Vi ska ha en gästlärare som heter Nicola och kommer från Dundee, Skottland. Hon ska undervisa i Graham med oss på eftermiddagarna. Det ska bli spännande men renodlad modern teknik ett tag.

Vappu

Jag har tur, som har en moster boendes i Helsingfors. Hon öppnar alltid sin dörr för mig, lägger fram en tallrik med mat och sedan bänkar mig i deras otroligt sköna soffa. Min mamma kommer hit med, så det är chill!

Men jag kan inte låta bli att tänka att det kommer störa den dagliga rytmen. Jag har insett hur nyttigt det är att stänga in sig i studien i två timmar per dag, hur många skatter man hittar i sina rörelser. Helkonstigt att klaga över en sån sak.

På fredag ska jag gå på en föreställning på Zodiak (kabelfabriken). Det är ett centrum för finsk New Dance. Är det nutida dans New Dance heter på svenska? Eller är det Contemporary som är nutida dans? Jag har ingen aning.

Föreställningen heter Connective Patterns & Rush man waiting mind och är gjord av koreografer från TeAK (Teater akademien). TeAK är en sorts motsvarighet till Danshögskolan. Härborta sägs det att om man är dansare från Outokumpu är man ett freak, är man från TeAK är man en dansare. Det där skulle jag vilja diskutera, men en annan sida tar det lite som en komplimang.

På lördag är det Helsinki Meeting Point. Det ser jag verkligen fram emot. Majoriteten av de medverkande träffade jag på kontaktimprofestivalen Skiing on Skin, som de organiserade. Jag ska till och med fösöka ta med mig min icke-dansintressared släkt, jag tror såna här improvisationsföreställningar är intressanta för varenda kotte, från fysiker till poet.

Nu är det Vappu här i Finland. Då äter man traditionsenligt munkar och dricker mjöd. (Den lokala mjöden härborta har 0,8 % alkoholhalt, jag höll på att kola när hon i kassan frågade om leg när jag köpte en flaska)

Outokumpu Meeting Point

Ikväll hade vi OMP. Detta innebär en instant composed performance. En improviserad föreställning. Jag är med i produktionsgruppen av detta projekt. Vi försöker ordna detta varje månad.

I samband med Kevätkumpu-festivalen i stan ordnade vi en föreställning där tre dansare från andra årskursen improviserade tillsammans med tre ljustekniker, alla tre från Tyskland.

Det resulterade i en intressant kombination, där ljuset ibland dominerade händelser, ledde in till situationer, ibland avbröt, skapade nya scener, samtidigt som skuggor skapades.

The Meeting Point är ett nätverk av regelbundna gränsöverskridande föreställningar byggda på instant composition. Nätverket försöker hålla kontakten med varandra och utbyta varandras erfarenheter. Det grundades 2004.

Detta nätverk finns i Amsterdam, Berlin, Barcelona, Helsingfors och Outokumpu. Eftersom detta sker på olika ställen efter olika förutsättningar har vi valti Outokumpu att det alltid är minst två konstformer som möts. Dessutom är det multikulturella grupper som skapas, och vi blandar gärna erfarna improvisatörer med oerfarna.

Vi har ikväll gjort vår tredje förestälning. Efter varje föreställning möts vi, publik och artister och diskuterar företällningen tillsammans. I publiken brukar det inte sitta andra än de övriga eleverna i Outokumpu dansutbildning, men det gör inget, för det brukar ske intressanta diskussioner. Det är en kvalitativ publik.

Oftast brukar dansarna vara rätt vana vid att improvisera runt rörelser, men alla musiker, målare och ljustekniker vi gitills använta har aldrig improviserat tidigare. De har oftast varit överväldigade över hur intressant och svårt de fann det vara, men de har också sagt att de tar sin konstart till en annan dimension genom att improvisera.

Min egna faschination av OMP är skillnaden mellan att improvisera i studio, och sedan lägga till en publik. Att hitta den känslomässiga skillanden mellan dessa två situationer, och sedan arbeta med dessa impulser är ett intressant arbete. Till exempel kanske man i studion tänker på att man fryser lite, eller men känner hur byxorna idag skaver i midjan. Men under föreställningen sysslar man med rörelsen, och förhåller sig till publiken. På så sätt försvinner alla dessa praktiska tankar, och man är fri till att röra sig fritt. Men man rör sig i samma kropp i studion som på föreställningen, men det känns inte alltid så.