New Dance

Entries categorized as ‘Bilder’

Winged Victory of Samothrace

4 maj, 2009 · Kommentera

Just nu ar det den har damen som ockuperar mina tankar. Vagen mot det spektakulara tar mig till att jag maste bli lite mera uppratt. Sta stadigare, mota saker stadigare och insistera mer pa min plats. Jag ar extremt mjuk och har nara och enkelt till golvet. Ibland for mycket, eftersom min knaskada beror pa for mycket extrema bojningar. Orsakerna och verkan kommer som facit nar man haller pa att jobba fram ett stycke. Jag ar ratt fast i mig sjalv, vilket jag tenderar till nar jag gor solon (las april-maj 2008) men jag litar pa att processen ar ratt seg och konfronterande. Allt till det basta.

Kategorier: Bilder · Karinas Projekt · New Dance · Personligt

Smile, you are a beautiful manifestation

30 april, 2009 · Kommentera

428px-le_saut_dans_le_vide
Yves Klein

Kategorier: Bilder

Det behövs inga ord här

28 maj, 2008 · Kommentera

Kategorier: Bilder · Personligt

Skada

21 maj, 2008 · Kommentera

Igår på aikidon kraschlandade min vänsta axel i golvet. Jag var varm och kände det inte, utan värken kom några timmar efter. I natt vakande jag varje gång jag vände mig i sängen av att det gjorde ont. Idag gick jag upp tidigt för att visa mitt solo för huvudlärarna, jag värmde upp länge, men ändå gick det inte att lägga vikt på vänster arm och de flesta rörelserna resulterade i en flämtning. Jag gick in och skulle visa det, men Katariina sa att jag inte borde göra det, och inte heller vara med på teknikklassen i eftermiddag, det skulle ändå inte hjälpa. Jag blev lättad av att höra det, att någon annan tar det beslutet åt mig idag. Jag är så van vid att ignorera skador.

Så jag har chillat runt idag, kollat på klassen och tagit lite bilder på stan och mina klasskamrater. Det är en sån där 4-dagarsskada, som går över om man inte utsätter sig för rörelser som orsakar skadan, men det är kass timing på det hela.

Vad gör man åt skador då?

Weledas Arnica massageolja är skitbra om man har haft några tuffa träningspass på dagen, eller är öm någonstans. Jag har en flaska på mitt nattduksbord och smörjer in ställen innan jag går och lägger mig. Arnican verkar i flera timmar efteråt och fungerar värmande och avslappnande. Arnica är överhuvudtaget bra för små sår eller andra saker. Sylvie, en av mina rumskamrater har arnica-tabletter som man sväljer mot ömma muskler (!). Weleda är enligt mig det bästa kroppsvård-märket. Det är icke djurtestat, humant och har bara organiska ingredienser. Märket är grundat av Rudols Steiner, Antroposofernas grundare. Finns att köpa på hälsokosten.

Weleda

Tigerbalsam är bra mot sträckningar, stelhet och träningsvärk. Jag tycker det är bäst att smörja på det precis innan träning, spänningarna släpper då och blodcirkulationen under träningen ökar. Men massera inte in det, jag har hört att masserar man in det i musklerna kommer det att sprida sig till blodet och de inre organen, vilket är rätt onödigt. Så stryk endast på och låt verka. Jag har också hört talas om plåster man kan köpa med tigerbalsam i, men har aldrig provat dem.

Cold & hot pack är lite dyr, men är bra att ha i frysen. Vid stukningar, svullnader och blödningar är det bra att lägga på ett kallt förband snabbt. Det går också att värma den i mikron och använda vid träningsvärk och andra åkommor. Det är någon sorts gelé i påsen som verkar. Vill du vara billig och okemikalisk kan du sy en egen värmepåse och lägga in vetekorn i den. Sen går den att värma några minuter i mikron vid behov.

Orudis, Zon och Voltaren verkar smärtstillande och antiinflammatoriska. När jag har långvarig stelhet eller värk som inte är så irriterande brukar jag stryka på det innan träning, inte för att göra det värre, utan för att slappna av, inte känna värken och därmed öppna upp i musklerna och röra mig obehindrat. Efter ett tag, när kroppen har rört sig mycket hittar jag någon sorts symmetri i mina muskler, vilket fördelar styrkan över hela kroppen och ger efter för spänningarna.

När det verkligen krisar har jag en kräm från St Petersburg. Den heter Kapsikam. Jag var för tre år sedan på ett dansläger och fick ryggskott mitt i veckan. Så jag strök på kvällen innan, sov med krämen på och kunde dansa dagen efter. Jag vet inte så mycket om den, men jag tror att när man stryker på krämen sker en allergisk reaktion på huden, så det kommer en massa blod till stället. Man blir nästan lite snurrig för att det är lite överväldigande. Det blir väldigt varmt och bränner en hel del, blodcirkulationen forsar igenom det onda stället och syresätter muskeln, vilket gör att den kan läka snabbare. När man har strykt på krämen måste man på en gång tvätta händerna, för om det råkar hamna i ögonen kan man bli blind. Jag ska stryka på det på min axel ikväll, för imorgon ska jag minsann inte hindras av värk! Jag är glad att denna kräm inte säljs i Skandinavien, men i Ryssland hittar du denna på random apotek.

Det jag säger här är ingen bevisad sanning. Lär känna din kropp, dina skador och mönster så hittar du ditt sätt att hjälpa dig själv på.

Kategorier: Bilder · Uncategorized

RIZE & Paris is burning

10 maj, 2008 · 1 kommentar

RIZE

RIZE är en dokumentärfilm gjord av David LaChapelle. Det var en gång en snubbe som hette Tommy som bodde i South Central, LA:s ghetto. Han höll på med vad man kan kalla knarklangning i några år och hamnade i fängelse. Efter att han kom ut insåg han att han måste göra nytta för samhället, att det han sysslade med hitills inte har varit rätt.

Han skapade karaktären Tommy the Clown, en clown som uppträdde på olika födelsedagsfester och tillställningar. Han skapade en clowngrupp med barn och ungdomar i alla åldrar. Gruppen dansade och sjöng och underhöll på festerna. Krumping, en dansstil som var och fortfrande är stor i LA dominerar som dansstil under festerna.

Tommy såg till att ungdomarna inte gick med i de lokala gängen, och gick de inte till skolan fick de inte vara med på helgens tillställning. Mer och mer ungdomar ville vara med i Tommy the clowns crew, men han kunde inte ta emot fler. Han kunde bara ge dem rådet att starta egna crew. Så blev det. Crewen var mer koncentrerade på dansen och på att battla. Till slut blev det uppdelat mellan clowner och krumpers. Det karakteristiska för clownerna och krumparna var att de målade sina ansikten, var och en efter sin clown. Det var deras sätt att uttrycka sin gängtillhörighet. Gängen möts i battles, på basketplaner och på gatan.

Den här dokumentären är helt fantastisk, jag kan inget annat än att råda dig att se den. Man skrattar, man gråter och man passioneras av deras kamp och känslor. Alla mina stereotypa fördomar om hiphop-dans och dess könsroller välte och dog. Efter att ha sett filmen ställer man sig upp och krumpar, det är ofrånkomligt.

Så har vi också Paris is Burning. Det är en dokumentär om underklassen i New Yorks förort Harlem i slutet av 80-talet, skapad av Jennie Livingston. Här har en queer subkultur av fattiga latinoamerikaner och afroamerikaner skapats. Människorna möts tillsammans på vogue-baler, där de dansar Vogue-dans, en dans som man utför som att någon samtidigt fotar en. De klär ut sig till rika och mäktiga, går på catwalks och är rika och stora. Det är deras sätt att låtsas kunna vara den man vill vara, att få sina 15 min.

Under balerna är det tillåtet att vara det könet man vill, man får synas och höras. Det pågick battles om vilket ”hus” (läs crew) som skulle vinna i olika kategorier. Dessa grupper höll ihop och stöttade varandra i deras svåra liv utanför balerna. Några år senare gjorde Madonna en låt som heter Vogue och kopierade dansen som de dansade i sin video. Helt plötsligt blev Vogueing mainstream i USA. Subkulturen dog ut, de flesta som medverkade i dokumentären blev mördade av torskar eller dog i AIDS i början av 90-talet.

Dokumentären är helt fantastisk, den är 90 min lång och hela finns på Youtube. Nedan kan man se del ett av elva. Please, enjoy.

If you shoot an arrow, and it goes real high.. hooray for you

Dorian Corey
(Paris is burning)

Kategorier: Bilder · Videos

Two down, 13 to go

9 maj, 2008 · 1 kommentar

En efter en faller vi bort. Jag först med Amsterdam. Polina fick igår veta att hon kom in på PARTS i Bryssel, sen finns det ett gäng i klassen som ska på audition till TeAK, Teatteriakademin i Helsingfors. Två ska söka danslärarutbilndingen i Kuopio.

I Sverige är inställningen att man gå ES dans, sen söker man vidare till nån av skolorna i Europa, gärna så man får en BA i slutändan. I Finland går man någon folkhögskola efter gymnasiet, man kanske pluggar i Outokumpu eller något annat, sen tar man sig vidare till Europa. Så är inställningen bland några av de finska eleverna på min skola. Finnar har ett rykte om sig att vara bra på att kämpa och arbeta. De arbetar tills det blöder och håller käften! Fantastiskt folk må jag säga.

Idag tog Graham-veckan slut. Nicola tackade och sa att vi har ett naturligt sätt att röra oss på, att hon har lärt sig mycket av att undervisa oss. Vi applåderade åt henne i kanske tre minuter, så glada var vi över att hon tryckte tillbaka oss till teknik, center och muskelspänst. Graham är mycket nyttigt för mig.

Angels of Diversion Martha Graham
Ser ni hans händer? Det är de karakteristiska Graham händerna.

Man kupar handflatorna för att låta armarnas energi stråla ur handlederna.

Kategorier: Bilder · Modern dans · Personligt

Martha Graham

5 maj, 2008 · Kommentera

Martha Graham letter to the world
Foto: Barbara Morgan

Martha Graham tekniken är lite tacky. Men jag funderade just, att det är bra att folk för traditionen vidare, med specialinriktade lärare och kompanier. Jag med mina mjuka lösa leder klarade väl inte stilen så jättebra, men det är kul att pröva. Nicola från the Scottish school of contemporary dance var väldigt bra och tillmötesgående.

Som releasedansare inser jag att jag försummar mitt center ganska mycket och litar mer på golvet och vad det har att erbjuda.  Releasetekniken startades faktiskt av en dansare som var med i Martha Grahams kompani.

Kategorier: Bilder · Modern dans · Personligt

Hurmuri-festivalen

29 april, 2008 · 2 kommentarer

Den 28-30 Mars var det festival i Outokumpu. Den heter Hurmuri och var från början en teaterfestival. Dansen i stan är rätt dominant, så det har långsamt övergått till en dansfestival. Men det är lite olika konstformer som visas. Alla föreställningar får högst vara 20 min, så det är en hel dag fylld med föreställningar. Oftast är det de som uppträder som också är publik. Det blir springande ut och in från scenen och småkaotiskt. Det är en väldigt mysig festival. En väldigt bra grej med den är att publiken får ett litet häfte och en penna. I häftet får man skriva en kommentar om varje uppträdande. Det är väldigt kul att få veta publikens kommentarer senare. Hurmuri betyder charmerande/charmör. Man får rösta fram den som är mest Hurmuri av uppträdandena.

Våran klass hade veckan innan haft clownworkshop med Pierre Seraphin. Så här ser han ut.

Pierre Seraphin

Det var en galet kul och utmanande workshop. Pierre hittade en clown i oss alla i klassen och beskrev den för oss. Sedan fick vi skapa ett clownsolo på 2 min, som dök upp mellan alla uppträdanden. Det blev 15 clownsolon där var och en i min klass visade upp våran egen clown.

Pierre berättade för mig att min clown är väldigt känslomässig. Den skrattar och gråter samtidigt. Den ber också till högre makter för att klara sig på scenen. Den är väldigt söt och levande.

Mitt solo bestod av att jag blygt klev in med en fjärrkontroll i handen. Så zappade jag runt med fjärrkontrollen och låtsades att publiken var en stor tv-skärm. Clowner är rätt dumma förstår du. Solot slutar med att jag råkar slå på en skräckfilm och kan inte stänga av den, så jag försöker gå ut samtidigt somjag försöker trycka på off-knappen. Så här ser min clown ut. Jag döpte den till Russian Rocket.

Russina Rocket

Dessutom hade vår teatergrupp Outokumpu International Theater premiär för vår lilla pjäs Näsan skriven av Nikolaj Gogol. Det är en absurd fysisk teater-pjäs med massor av rekvisita och starka karaktärer. Vi är sex skådespelare och vår regissör heter Reeta Tuoresmäki. Publiken gilalde den, det hände så mycket och var helt galet, samtidigt levererat med en stor portion humor. Här är bilden från uppträdandet, med mig, Maria Elste, Antti Marjakangas, Janick Detcheverry och Olle Söderström:

Outokumpu International Theater

De jättefina fotona är tagna av Jari Turpeinen.

Nu ska jag in i danssalen igen och jobba med solot. Det går inte bra just nu.

Kategorier: Bilder · Karinas Projekt · Personligt