Hej.

Det sista ni läste var affischerna jag publicerade innan våra föreställningar. Sedan blev det intensivt. Så intensivt att jag inte hann fira min födelsedag den 16de juni. På sin höjd kom jag hem skitsent, men min säng var fylld av ballonger, ett grattis och en söt liten muffin liggande. Jag log som ett ostron men gick och la mig. På min födesedag hade vi ett technical run och jag var tvungen att fort som fan hitta en sidenklänning till föreställningen.

Mitt solo var en form, skapad efter att kunna insistera. Insistera som fan. På mig själv, på min kropp, på mina ideologier, på min osäkerhet och mina svagheter. Där var allt det. Det blev en form som ingen kunde ifrågasätta. Jag fick oerhört bra feedback och otroligt mycket stöd från lärarna på skolan. Att insistera varenda kväll tog väldigt mycket på krafterna, utmattningen som skulle komma var ett faktum.

På lördagen, när sista föreställning på de Theaterschool var avklarad hade vi en stor fest, vi var tre tjejer som fyllde år under veckan. Jag blev glad att det kom massa folk, massa folk som inte bara var från SNDO utan små trådar som jag skapat med andra människor mitt i infernot och tidsbristen SNDO alltid skapar i mitt liv. Men de var nyfikna på mitt solo, de kom och tittade, sen drack vi och dansade tillsammans till gryningen. Jag har till coh emd ett liv här nere, otroligt nog.

Men det gick så bra, att mitt solo och Alices duett blev utvalda till ITS festival. Jag fick alltså igår visa mitt solo igen. Veckan påbörjades med utmattning, men sen blev jag allergisk som ett as. SOM ETT AS! Jag kunde inte andas, snorade och sov större delen av dygnet. När jag egentligen behövde repa. En jävla massa. För nu skulle jag faktikst visa det här på en riktig scen. Med en riktig tekniker om jag skulle instruera, betalande publik och EN EGEN LOGE! MED STRYKJÄRN OCH SOFFA OCH EN GODISSKÅL OCH VATTENFLASKOR LIGGANDES I! Aldrig, aldrig har det hänt.

Men, på fredagen tog jag mig samman, repade. På lördagen pressade jag väldigt mycket, mot kvällen kände jag mig redo. Eftersom det på fredagen hade regnat lite blev allergin lite bättre, adrenalinet pumpade, och det gick ärligt talat skitbra. Solot är otroligt fysiskt och kräver en jävla massa,jag är glad att ha klarat av det med. Men det kommer inte naturligt för fem öre.

Det gick så bra att till och med Krisztina de Châtel, en av Nederländernas mest etablerade koreografer gillade det. Vad mer kan man begära?

Personligen vet jag inte riktigt vad det där solot är för något. Jag hör analytiska tolkningar om hur min feminitet förvandlas i rummet, eller hur bra militärskorna funkar i rummet, men jag kan inte se det här solot utifrån. Jag gör min grej, jag untför formen jag har utarbetat och jag gör det inför vittnen för att klargöra det hela för mig. Men jag är otroligt glad att folk generellt gillar det väldigt mycket. Det ger mig ett enormt stöd.

Jag sitter inte här och skryter. I min kontext blir jag dagligen dömd, utvärderad och upplevd. Jag är en underhållare. Om jag för en dag känner att jag lyckas med något bra, då måste jag ge mig själv den generositeten att berömma mig själv. För ingen annan kommer göra det. Det är en hård värld, där folk har frågat dig varför de ska sitta här se mig långt innan jag har äntrat scenen. De har betalat sina dyra förtjänade slantar för att se mig. De måste veta varför och de har rätt att tycka precis vad fan de vill om det här. Det är publikens jobb. Så jag måste kunna skriva det här med stolthet och vara jävligt nöjd. För bättre än såhär blir det inte just nu. Nej, jag är så jävla nöjd!