Krig

Jag stack till videobutiken och sa till snubben:

Ge mig några amerikanska, klyschiga arméfilmer. Det ska vara krig och konflikter. Jag tog detta:

Full Metal Jacket (Kubrick, behöver jag säga mer? Den var alldeles splendid.)

Platoon (Oliver Stone. Mycket bra på många sätt. Anti-krig egentligen)

Jarhead (Sög bajs. Fyfan vad dålig.)

(Apocalypse Now har jag redan sett)

Det var igår kvall, i slutet av Platoon som jag kom fram till en mycket viktig tanke. I borjan av solot sökte jag alla mina hotbilder, vad jag vill insistera emot och vad jag vill stärka mig i. Nu inser jag att vi alla slass mot oss själva. I solot möter jag min egna osäkerhet infor det har. Jag möter min kompromiss med världen. Varfor vi krigar och slåss är för att vi inte kan sluta fred mellan att våra persona ska dela den har planeten med alla andra. Vi utplånar ända oss sjalva hela tiden i och med våran existens och våra inre konflikter.

Jag sökte motståndet utifran men det började prata inifran. De svåraste momenten i solot är när jag borjar sucka, bli trött och ge upp. När jag inte riktigt har kraften att fortsatta gå och stampa, men jag måste fortsatta. Jag drillar mitt satt att mästra min kropp och trycker ihop hela energin till en enda punkt, mitt fokus.