Trots allt helvete som sker med min kropp pratade jag med min pappa nagra dagar sedan. Han sa att han ser allt som sker med min kropp, att jag kommer hem klockan elva fran skolan varje dag och da antligen har tid att ringa honom, spenderar 12-14 timmar i skolan varje dag och att han regelbundet maste hjalpa mig losa problem, som att skaffa fram mediciner eller annat. Men trots allt sa klagar jag aldrig for honom. Det rorde mig djupt. Jag klagar aldrig. Bekraftelser pa att man lever som man lar ar alltid uppmuntrande.
Nu till nagot positivt. Steve Paxton ar i stan. Han ar artist in residence har pa SNDO. Vi ettor har knappt sett skymten av honom, han gor en reproduktion av ett stycke som heter Avenue som han gjorde 1986. Det ar treorna och fyrorna som far ta del av workshopen. Men jag anmalde mig fort till att crewa under produktionen. Ettor och tvaor maste hjalpa till vid tva tillfallen under aret att gora sma praktiska saker under forestallningarna. Sa nu ska jag och tre till fran min klass hjalpa till att kora publiken under forestallningen. Avenue kommer att visas i en valdigt lang korridor och publiken kommer att langsamt koras narmare och langre ifran varandra. Med denna beskrivning vill jag lata odmjuk och rationell. Men jag maste bara fa viska det lite tyst. DET AR STEVE PAXTON FOR FAN!
Kategorier: Personligt · SNDO
Jag jobbar hart. Valdigt hart.
Jag har blivit besatt av en pilatesboll som jag har utvecklat en massa tricks och tekniker pa. Jag tog dit min mentor till studion och visade henne. Hon blev impronerad och hjalpte mig att vidareutveckla iden, vad innebar bollen och hur ska jag ta mig nagostans utanfor rummet och bollen i huvudet medan jag anvander den. Hon fick mig att dansa med den i tio min, sen fick jag satta mig och skriva automatic writing nagra min och lasa upp for henne. Jag ar lite fast i principer, verkligheten och forklaringar. Min nya bana ar att se utanfor den ramen. Hon sa nagot sa fint som att soka sig till platsen i hjartat som manniskor inte har rort vid.
Jag ar med i ett stycke som en av tvaorna skapar till en festival i Mars. Vi gor en trio och behandlar teman som pinsamhet, narhet, lekfullhet, attack och forsvar. Det ar grymma grejer vi utsatter oss for under repen. Inget ar konkret an, men jag ar positiv.
Jag jobbar sa hart att jag har fatt streptokockbakterier i alla sar pa kroppen, under stress minskar immunforsvaret och nu kanner jag mig som ett freak. Det borjade for tre veckor som pa David Zambranos workshop och nu reser infektionen mellan saren. Jag har tva stora sar pa hakan, en pa knat, en pa foten och en pa tramdynan som alla maste behandlas med kram innehallandes antibiotika. For att lagga locket pa har jag borjat ata stark antiinflammatorisk medicin mot inflammationen i knat. En av dess biverkningar ar en konstant magont. Way to go liksom.
Kategorier: Karinas Projekt · Personligt · SNDO · Uncategorized
