Konsten

Jag konfronterar min konstnarlighet dagligen. Det ar aldrig vackert, det ar aldrig fint eller bra. Det ar ett lidande kombinerat med en nodvandighet och en bild av att i stunden inte kunna gora nagonting annat.

Det far mig att vakna fem pa morgonen. Kroppen kanns inte bra, lederna vet inte var de ska ta vagen. Tacket trostar mig inte och rummets perspektiv ar inte detsamma langre. Vad gor man? Man klammer fram nagra tarar, kryper ihop och hoppas pa att dasa ivag igen for en stund. Att konfrontra sig sjalv, vad man skapar, vad man sager och vad som kommer ut kan man inte vara beredd pa att mota. Det ar som att ga i terapi utan att nagon kan reflektera/diagnostisera eller ta en ut ur ens beteende. Man staller sig dar i studion, lyssnar pa kroppen och ser vad som kommer ut. Rummets horn, framsidor och baksidor gar in i en sjalv och kommer ut i vinklar och former.

Jag kanner folk som har en depressiv relation till sitt konstnarsskap. De maste jobba praktiskt ett par veckor, ga tillbaka till konstskolan, jobba lite, mota det som finns, och sen ga tillbaka till jobbet ett tag och vaxla pa det sattet. Men beroendet for konsten kan de inte konna ifran. De maste ga via lidelsen och konfrontationen till en sorts katarsis. Det frigor dem. Fragan ar om de ar besatta av konsten eller en vilja av att ha ett praktiskt, vardagligt liv.

Att saga ja till sitt egna konstnarskap innebar en spirituell inlevelse i en sjalv, nar processen har startat kan man inte avbryta den. Den maste  slutforas och bli en produkt, sa kan man lagga ifran sig den. En artefakt. Ar man lagt ar det hallet startar man darefter direkt en ny process.

Det enda man kan gora nar det hander, ar att halla sig fast vid det som sker och utfora det med pleasure and desire. (se, jag hittar inte svenska ord langre.)

Outokumpu

Min forra utbildning, Outokumpu Dance education har audition den 28 maj. Det ar den mest prisvarda dansarutbildningen i varlden. Utbildning och lunch ingar. Hyran i Oku brukar inte overstiga 100 euro. Dt finns tva huvudlarare, en ar releasebaserad fran TeAK (motsvarigheten av DH i Helsingfors) och den andra ar examinerad fran SNDO. Det ar ett fantastiskt stalle att utveckla sig sjalv pa och gastlararna ar valdigt bra. Om du ar i svangen och soker en massa skolor, kom och kolla in.

Nu kanske du undrar varfor jag hoppade av? For att jag har forokt att passa in i dansarsammanhang sedan ettan pa gymnasiet. Jag har forsokt att na idealet och forsokt att passa in i gruppen. Men det gor jag inte. Det ar alltid nagot som ar fel, min kropp, mitt uttryck eller min attityd. Jag insag att det ar koreograf jag vill bli, jag vill sta i ogat av orkanen med fullstandig kontroll.

Från allt till inget

Jag jag jag jag jag bara kör egotrippen hela tiden.

Men. Jag har sisådär fyra gigantiska blåsor på trampdynorna. I fredags började fanskapet infekteras, jag fick feber och nu har jag inte kunnat gå på två dagar. Jag har sökt botemedel, men på två dagar har inget förbättrats. Min fader till doktor berättade att det kan vara streptokocker. Fantastiskt.

Jag.ska.dansa.imorgon. Watch me.
Annars gör ju inte blåsorna någon nytta. Man arbetar för att lära sig, för att fullfölja något. Ger man upp pga blåsorna innan saken är fullföljd så är inte blåsorna värda det.

David Zambrano, vilken kille.

Pa intagningsprovet till SNDO sag jag en av jurymedlemmarna. Han hade krulligt har, sag lite pilemarisk och nyfiken ut, men det stod Cullbergbaletten pa hans t-shirt. Da tankte jag -Shit, han maste vara nan riktigt viktig och stor. Det var David Zambrano. Han skulle alltsa doma mig och alla andra. Jag sket i det, men hans pilemariska blick var en frojd for ogat. Pa intervjun, vilket han skotte med mig fragade han om jag har hogt IQ. Jag sa ja. han sa ”Haha, jassa du bekanner det?” Han fragade mig ocksa om jag var jude. Han varnade mig for att ett hogt intelligens kan ibland begransa en, att ens tankar blir for komplicerade for publiken. Jag som var liten och nervos och var beredd pa att forsvara mig pa ett formellt satt blev stalld, men jag antar att han ville avdramatisera hela grejen.

Nu har vi en tva veckors workshop med snubben. Pa formiddagarna har vi Flying Low, en teknik han har utvecklat, som innebar ett flode igenom hela kroppen. En balans mellan gathering och sending. Pa eftermiddarna har vi olika ovningar som inkulderar gruppen. Alltsa inga solon eller forsok till att sticka ut, men ovningar som gor att hela rummet ror sig och alla utgor ett satt att stimulera rummet. Han sager pa ett mycket klokt satt att allt man ser och allt man gor gar rakt igenom en sjalv och kommer ut igen. En tanke kommer in och kommer ut. En till grej ar att den viktigaste platsen i rummet ar dar man sjalv star. Alla har valdiga blasor pa fotsulorna och traningvarken i laren ar inte nadig. Eller som en klasskompis skrev i sin status pa facebook igar: Uros is a lactic acid container. Men vi alla offrar oss for detta. Det ar mycket viktiga lardomar, och alla i min klass cravar efter fysikalitet, da vi ibland kan bli lite insjunkna i ideer, koncept och pretentiosa ting.

Jag avgudar den har mannen. Jag avgudar hans arbete och jag avgudar hans satt att se pa dans. Att kombinera tanke och handling och spridning. Han har ocksa tid att stanna en stund efter lektionen, umgas och han ar inte speciellt dramatisk over att vara larare. Han, snubben som ar sa otroligt cravad av hela dansvarlden och ar valdigt kad i sina kretsar. Han ser till att vara en i gruppen. Han har ocksa lyckats finna ett satt att jamstalla alla under lektionen. Vi ar 40 pers, dar vi ar ettor och tvaor pa SNDO, plus treorna i MTD (Modern Dance Theatre) och nagra fyror och treor fran bada skolorna. Det kvittar vad vi gor, alla blir precis lika utmanade utan att nagon annan har forsprang eller nagon ar efter. Han ar oss att se sa mycket in i oss sjalva att den konkurrensen inte existerar. Manga av hans rorelser kommer fran att ga och sta ocksa. Han grundlagger samtidigt som han avancerar sin dans. Det finns ocksa nat med att jag kan kanna igen mig i honom. I hans kropp och teknik. Att vi har lite samma forutsattningar. Jag blir forvanad over hur bra jag forstar hans klasser. Han hjalper mig i min centralisering harborta. Forhoppningsvis haller det pa att bli battre.

Egotrip

Jag vet inte riktigt vad som har hänt, så jag börjar med metaforerna.

I några år nu har jag cyklat på trivialiteter. Under hösten har jag kolliderat hela tiden, insett att det inte funkar. Några veckor sen gjorde jag en krasch, blev pissed, spottade på den gamla beiga, rostiga cykeln, slickat såren och fortsatt gå till fots, svettig och eländig.

Sedan den 19:de Januari har jag befunnit mig I Sthlm. Jag kunde ha gjort det jag alltid gör när jag gör en vända hem; träffa massa folk, fika, äta middag, snacka livet och vara 20 år. Gå ut och festa och låtsas att tid inte har gått sen jag var här sist. Men jag sa NEJ. Jag bunkrade mig i lägenheten, mina päron åkte bort och jag satt delvis vid datorn, eller teven eller med näsan i nån bok. Jag vände på dygnet, var uppe och smidde planer till fyra på morgonen och sov bort dagsljuset. Jag sket i allt annat än mig själv och försökte minnas det passerade.

jag insåg att det finns tre horisontella linjer som löper paralellt. Den översta är glädje, positivitet, hopp och flyter rätt snyggt.. Den mittimellan medlar mellan den höga och den låga. Den låga är ledsen, uppgiven, destruktiv och negativ, hackar långsamt fram. Jag har surfat på den högsta linjen en alldeles för lång tid. Jag har blickat ner på de andra två, fått svindel och fortsatt surfa. Jag insåg att jag svävade på en illusion av glädje. Så jag har tryckt ner mig till mellanlinjen, för att det ska vara möjligt att kunna resa mellan den lägsta och högsta linjen lite mer balanserat.

Jag har inte nått en balanserad egotripp än, men jag är på väg. Ja har behövt en kontakt med mitt känsloliv och mina tankar, mina åsikter. Se lite på insidan och kolla läget.

Där är jag nu. Jag måste komma närmare mig själv och mitt skapande. Jag svävar gärna iväg i ideologier, i stora planer, i framtiden.

Låt mig nu samla ihop mig själv:
Är clownen Russian Rocket redo?
Är feministmärket i nacken redo?
Är den radikala, arga tonåringen redo?
Är den rationella, optimistiska sidan redo?
Är det moderna formspråket redo?
Är sidan som är kär i teater redo?
Är sidan som är från en liten norrländsk stad redo?
Är det konstruerade stockholmsbruden redo?
Är den ensamheten redo??
Är den sociala apan redo?
Är den hårda, mörka sidan redo?
Är drömmaren redo?
Är den självkritiska sidan redo?
Är jag redo för misslyckande?
Kan jag möta succén?

Illusioner är väldigt farliga ting,
Jag vill tacka några konstnärer för att jag fått suga lite på dem i jullovsbunkern: Vysotskij, Loesje, Hayao Miyazaki och Hamlet Gonashvili.

En sak till: När man står på botten, har man iallafast en fast grund att stå på.

Jag vill tacka bloggläsaren som uppmuntrade mig till att skriva i senaste kommentarsfältet. Sparkar i arslet är det mest konstruktiva jag kan komma på.
Välkommen till bloggträsket Johanna!