En vecka har gått. En skolvecka på SNDO, en vecka och några dagar i Amsterdam. Jag har träffat min klass, skaffat mig en cykel, ett fetinglås till den, och ett mycket temporärt boende.
Som de flesta andra i klassen har vi desperat letat efter boende. Det verkar som att varenda student i hela nederländerna letar efter ett rum dessa tider. Jag har med handen på hjärtat ägnat fyra timmer per dag åt boendeletande. Det verkar vara lättare att ockupera ett hus snarare än hitta ett att hyra.
Klassen är fantastisk. Vi är tolv individer, alla intressanta och utåtriktade. Vi har under veckan dansat lite med tvåorna på skolan, och dynamiken finns redan i rummet. Nyfikenheten och radikaliteten finns där, nu ska vi bara orientera oss i den. Det är ett mycket bra tecken. Det är konstigt hur allt har blivit lagt i ens händer. Nu är vi inne i en instutition, där någon vet ens bästa. På lördag ska vi examineras av sjukgymnaster, på onsdag ska läkaren undersöka oss. Vi har fått en kopp att kissa i! Vi har fått ett 24-sidigt schema där hela året är utstakat för oss.
Igår såg jag några tvåor dansa, man sneglar ju lite på dem, och de är helt fantastiska. Det ligger mycket hårt jobb, men även en beslutsamhet i deras kroppar. I morse hade vi en frukostbuffé med alla de andra fyra dansdepartementen på skolan, alla lärare häll tal. Gabriel Smeets; vår rektor sa såhär: På vårt deprtement utbildar vi konstnärer. Ingen kan lära någon vara konstnär, men allt vi gör på våran sola är att rikta in våra elever i kreativa miljöer där de kan lära sig sina styrkor och svagheter, och på sätt forma sig som konstnärer.
Men pressen sätter sig på en. Man måste utvecklas, och man måste visa det. För min klass på tolv kommerbli tio nästa år, Man måste visa att man är rätt person för utbildningen. Jag hinner oftast knappt äta lunch eller sätta mig ner. Man kommer ständigt vara upptagen.
Nu ska jag träffa en snubbe som eventuellt kan hyra ut ett rum åt mig.
Jag stormtrivs.
