Bad Solo

Jag rear ut min själ idag, allt ska bort!
Här är mitt solo.
(Jag lyckades inte visa filmklippet här i inlägget)

Future is prelude

Man knyter förklädet hårt runt midjan. Jag är två äpplen hög så jag måste vika upp det, och ändå håller jag på att snubbla på det i trappan. Man tar upp en back med läsk och bär det med det hjälpande mantrat ”bär som en karl, bär som en karl” (rak rygg, korta snabba steg, armarna i 90 grader och blicken riktad mot destinationen)

Man passerar ett smalt utrymme i disken, och inser att man måste hålla center bättre, för att passera snabbare. Ju rakare rygg man har, desto bättre kontrollerar man allt.

Man går in i rummet, samtidigt som man noterar hur många människor man har bakom sig, framför sig och observerar ifall någon mer äntrar utrymmet.

Man tänker snabbt, för varje gång man kommer på det påminner man sig om att tänka ännu snabbare.

Man gör sitt bästa för att samarbeta med resten, bjuder in dem att arbeta med en, men man har full koll på vad man själv gör.

Man är ständigt betraktad och tillåter sig själv att vara det.

Man går aldrig tomhänt och står aldrig med händerna i fickorna eller armarna i kors.

Man är explosiv och alltid redo. När impulsen kommer dyker man ner och möter den, snarare än överraskas av den och hoppar upp.

Blir med dagen varmare i kläderna, passerar fortare, ler större och har full koll på allt. Effektiviteten flödar. Tid, rum, prestation och uttryck.

Servitrisyrket är som en dans.

Jag är inte död, min själ försöker bara hitta tillbaka till marken.

Den här är fin. Den påminner mig om en relation jag har, som i princip kan definieras såhär. Sasha Andriyashkin & Dasha Buzovkina. Det händer saker i väst.

Utmattning

I april var det mycket livat. Det var precis innan Hurmuri-festivalen. Vi hade en veckas clown-workshop med Pierre Seraphin, vars clownsolo vi skulle visa på lördagen samma vecka. Workshopen var mycket krävande, det är svårt att vara rolig på scen ska ni veta. Vi hade många intensiva rep med teatergruppen, då vi skulle visa vår lilla produktion Näsan av Nikolaj Gogol på samma festival. Jag rantade runt mellan dessa två saker, var alla till lags, tog ansvar över mitt lärande och utveckling, allt för att prestera bra på scenen.

Resultatet blev mycket bra, jag fick enormt bra respons för både clownsolot och teaterprestationen. Detta var även två saker jag aldrig gjort tidigare.

Veckan därefter påbörjades med en vanlig danslektion med Katariina. Vi hade improvisationer, där jag inte kunde göra något. Jag kunde inte förmå min kropp att röra sig, uttrycka någonting eller starta processer. Jag kände mig helt enkelt fysiskt och psykiskt bakfull efter dess två uppträdanden. Jag var alldeles uttömd och hade inget att ge i rummet. Det försämrades snabbt och jag låg sedan i sängen i en vecka.

Jag hade inga förkylningssymptom, ingenting tydde på att jag var sjuk, men jag kunde inte komma ur sängen. Jag orkade inte skratta eller lé. Jag satt hela dagarna och såg på film på datorn. Jag var ju inte sjuk, jag kunde inte förklara det. Jag hittade på små teorier om att jag kanske hade ett virus i kroppen som mitt immunförsvar försökte bekämpa. Solen hade precis börjat komma tillbaka och kanske var det vårdepression.

Det mest skrämmande var att jag inte hade en aning om hur långvarigt det skulle bli. Efter tredje dagen orkade jag andfått komma till skolan och äta lunch mitt på dagen, för att sedan gå hem. Efter en vecka kände jag att en depression skulle överlappa sängliggandet, så jag var tvungen att långsamt ta mig ut, gå lite, andas. Det är skrämmande när man inte har energi nog att fundera över sitt tillstånd.

Då vi var fem personer som bodde i lägenheten hade jag alltid referenser på hur ett ”normalt” beteende fungerade. Att det var möjligt för de andra fyra att vakna på morgonen, klä på sig och gå till dansklasserna. De orkade sedan dansa i två timmar, sedan tre timmar till på eftermddagen. Det var tur att de fanns runtomkring, de skapade ett självklart mål för mig, att jag i slutändan måste tillbaka till deras nivå. Det är konstigt att jag i det tillståndet inte ens kunde komma ihåg hur mina energinivåer var innan jag blev sjuk. Aurora brukade klappa mig på huvudet och säga att ibland så får man vara slut, det behöver ingen ursäkt.

Det tog några veckor innan min energi nådde normala nivåer, och mitt skratt var lika hjärtligt som innan. Idag insåg jag att det var tecken som tydde på utbrändhet. Andra gången jag kände detta sker just nu. Det var sista veckan i Outokumpu, flytten med mina grejer och transportmedel som skapade utmattning i min kropp igen.

Hur kan man drabbas av tecken på utbrändhet när man är 19 år?
I mitt fall utsatte jag mig själv för fysisk ansträgning sex timmar per dag. Jag la press på mig själv och hade klara mål framför mig. Jag har lärt mig att vara ihärdig med det jag gör, och att aldrig någonsin vara nöjd med mina produkter. Jag höll på med många olika områden på en gång; dans, teater, clowneri och sen all produktion som obligatorisk sker i och med att skapa projekt.

Jag är en människa som har ett långsiktigt mål, att en dag sluta upp min konflikt mellan min kropp och mitt sinne. Utmattningen är en konsekvens av ett kallt krig mellan sinnet och kroppen. I detta fall ersatte jag alla fysiska och psykiska tecken på Hurmuri-festivalen med adrenalin. Jag tror den fanns där under hela dagen. Jag peppade mig själv, visualiserade mina uppträdanden. Jag såg de andras uppträdanden som gjorde mig nervös, den nervositeten blev senare spänning och ännu mer adrenalin pumpade. Det är sinnet som styr kroppen till dessa olika områden. Sinnet tror att det är störst av allt, därmed tvingar det ofta kroppen att göra saker kroppen utför med förvåning.

Hur mycket man än tror att man kan komma runt det, så inser man alltid i slutändan att man endast är människa. Man har en begränsad portion daglig energi som man fördelar under dagen, på vad man vill. Det är mycket logiskt. Jag tror att en mycket skarp närvaro kan förhindra att denna utmattning ska ske igen. Jag kämpade hårt för att prestera bra på scenen, och det gick mycket bra. Men efteråt hade jag inte energi att fortsätta utveckla mig själv ordentligt på tre veckor. Man snubblar ner i hålet snarare än vandrar uppåt.

31 maj

Jag har nu läst några gamla inlägg, och de är så dystra och melankoliska. Det är som om jag skulle ha en ihopsjunken hållning och mestandels se ner i marken när jag pratar.

Så är det icke!

Jag är en mycket glad och energisk människa, med ett lugnt sinne. Jag har många vänner spridda över flera länder och jag är extremt social. Jag har en intelligent analytisk sida som ger djup i diskussioner och mitt skratt är smittande.

Men jag är oftast klippan bland mina vänner. Jag är den som absorberar problem, tröstar och löser saker. Jag ger gärna råd över folks liv ifrågasätter deras beténnden.

Jag antar att det dystra kommer i bloggen då jag gärna inte lägger över mina problem på andra människor, men att skriva hjälper.

Så jag är inte mörk och svår, även om det kan verka så.

På dansfronten? Jag försöker att klura ut vad jag ska syssla med härnäst. Axeln läker mycket långsamt. Det blir inte bättre av att jag flyttar alla mina ägodelar från Outokumpu till Stockholm. Någon sa till mig på vägen, att man inte ska äga mer än man kan bära. Jag är på gräsen till att inte kunna bekräfta den regeln.