Arbete

Igår hade vi en improföreställning. Det handlade om röst och rörelse. Vi har repat två söndagar inför det och det har gått väldigt bra och varit intressant. Så fort publiken blev insläppta skapades en spärr i mig. Vad jag än gjorde kände jag mig i vägen, över och jag vågade inte vara kvar i situationer som skedde på scenen. Jag var helt enkelt inte inne i improvisationen. Det kan ha att göra med att vi drog riktlijer på scenen, att man antingen var inne på scen eller bakom den svarta gardinen.

Vi hade 10 min i taget. När gongen löd hittade vi ett slut, så började något nytt. Föreställningen var 30 min lång. I publiksamtalet efteråt kände jag att jag inte hade något att tillföra, jag hade inte presterat något på scenen. Det jobbiga är ändå när folk tackar en för föreställningen, de gav sin tid men jag gav dem intemig själv. De andra jag var med presterade bra och de visste vad de gjorde så de tyckte mycket om det iallafall.

Men nu dygnet efteråt har jag haft en riktigt kass känsla för att jag kände att jag sög, jag gav inte tillräckligt och kunde inte få mitt sinne att hänga med på scenen.

En klok människa sa till mig att jag måste börja tycka om det jag gör, att börja älska mina handlingar, för att kunna respektera dem, men också ha förståelse för en själv.

Men mest troligen har jag skapat det här helt själv. Det har varit ett par alldeles för bra månader och jag skapade detta misslyckande för att skapa en balans i min vardag igen. Det är inte inspirerande att sväva bland moln, men också så måste elden brinna, av att vilja utvecklas, arbeta och kämpa vidare.

Alla konstnärer har en självdestruktiv sida som måste näras. Det är synd att den ska vara så påtaglig ibland.

Nu ska jag försöka ta mig ur den här satans känslan. Det handlar bara om att fortsätta jobba på improvisationer, bli mer sårbar, riva bort barriärerna som hindrar en från impulserna och flödet i kroppen.

Men viktigast av allt, lära mig att förlåta mig själv.