Réverence

Nej jag dog inte av den ryska supersalvan. Jag har bara haft ett par omtumlande dagar.

Jag brukar inte ofta få beröm för min dans. Inte alls ofta. Jag brukar inte utmärka mig eller göra så mycket väsen av mig. Jag har kanske gjort något jag helt och hållet skapat själv en gång tidigare, dansmässigt. Då var det rätt mediokert.

Men så på fan, där står det en ring runt mig efter mitt framträdande och berömmer mig. Folk kramar mig hårt, ser mig till och med i ögonen och berättar om hur mycket de tyckte om mitt solo, att de inte kunde förstå att det var jag som utförde det. De står och ler, och jag vet inte vad jag ska säga, mina knän skakar och jag är nog röd som ett as i ansiktet.  Sådant händer inte mig. Eller har det precis gjort det?

Det har det tydligen. Det var mitt solo, det som jag hatar, som jag har slitit med, som jag bara ville få gjort så jag kunde knöckla ihop det och kasta bort det.

Men nej, det här är alltså processen. Man sliter ihjäl sig, tar sig ut på känslomässiga bergochdalbanor, grinar, tappar perspektiv, tar sig själv på alldeles för stort allvar, försöker ständigt vidga sin horisont, bli större, starkare och bättre än man nånsin kunnat bli, för att visa det allra bästa av sig själv, de där 6 minuterna med allas ögon på en. När man sedan hör applåderna blir man översköljd av en övertygelse: Det var fanimej värt det. Än en gång.

Adrenalin är bästa botemedlet mot skador. Jag kände inte ett skit halva torsdagen. Men sen släppte spänningarna och nu gör det ont som fan igen. Det resulterar i att mitt humör är kasst, men egentligen, är jag extremt bitterljuv och lycklig.