Solo

Jag kämpar vidare. Jag hatar mitt solo. Jag hatar den ensamma processen.

Igår fick vi 20 min var att visa vårt solo för en av våra huvudläraren, den som vi har i impro och new dance i. Hon tyckte om mitt rörelsematerial, och att solot är komplett, jag måste bara sätta ihop de lösa delarna och jobba med några enstaka saker. Innan jag skulle visa solot skämdes jag och hatade det.

Det är lustigt, för jag är aldrig nöjd med mina produkter och prestationer, de är aldrig bra nog. Det är rätt bra, för hade jag gjort saker jag hade varit nöjd med hade dansen bara varit en hobby. Men jag strävar alltid högre, större, starkare och bättre. Det lustiga är att när Katariina sa att mit solo är bra, och att det duger, då tror jag på det. Det är sorgligt att jag faktiskt nu tycker om det litegrann när andra säger att det är bra.

Antagligen beror det på att man sjunkit för djupt in i processen, man har inget perspektiv över hur det ser ut. Man lever endast i detaljerna. Dessutom kanske det är skittråkigt att utföra en rörelse hundra gånger om, men när man visar det första gången för en publik har de aldrig sett det förut, de njuter av det de ser i närvaron.