Beirut – Elephant Gun

Det behövs inga ord här

Bondgård

Vi har haft en pratstund med klassen, där vi pratade om året som gått och dynamiken. Kaisa föreslog att vi skulle symbolisera gruppen som om den vore en bondgård. Vi fick säga vilket föremål eller djur vi skulle vara, sen fick de andra föreslå vad de såg en vara för något. Det är ett psykologiskt samtal om ens självbild och självkänsla.

Jag tänkte mig att jag var en vallhund eller ett golv.
De andra tyckte jag var:
Ett barnrum
En dansloge med ett hål i taket för solen att strömma in
Ett gästhus med den speciella stämningen i
En liten röd traktor som passar till att göra det mesta med
En radio
Ett träd med en gunga hängandes i

Vi fick ihop en rätt fin bondgård till slut.

Arbete

Igår hade vi en improföreställning. Det handlade om röst och rörelse. Vi har repat två söndagar inför det och det har gått väldigt bra och varit intressant. Så fort publiken blev insläppta skapades en spärr i mig. Vad jag än gjorde kände jag mig i vägen, över och jag vågade inte vara kvar i situationer som skedde på scenen. Jag var helt enkelt inte inne i improvisationen. Det kan ha att göra med att vi drog riktlijer på scenen, att man antingen var inne på scen eller bakom den svarta gardinen.

Vi hade 10 min i taget. När gongen löd hittade vi ett slut, så började något nytt. Föreställningen var 30 min lång. I publiksamtalet efteråt kände jag att jag inte hade något att tillföra, jag hade inte presterat något på scenen. Det jobbiga är ändå när folk tackar en för föreställningen, de gav sin tid men jag gav dem intemig själv. De andra jag var med presterade bra och de visste vad de gjorde så de tyckte mycket om det iallafall.

Men nu dygnet efteråt har jag haft en riktigt kass känsla för att jag kände att jag sög, jag gav inte tillräckligt och kunde inte få mitt sinne att hänga med på scenen.

En klok människa sa till mig att jag måste börja tycka om det jag gör, att börja älska mina handlingar, för att kunna respektera dem, men också ha förståelse för en själv.

Men mest troligen har jag skapat det här helt själv. Det har varit ett par alldeles för bra månader och jag skapade detta misslyckande för att skapa en balans i min vardag igen. Det är inte inspirerande att sväva bland moln, men också så måste elden brinna, av att vilja utvecklas, arbeta och kämpa vidare.

Alla konstnärer har en självdestruktiv sida som måste näras. Det är synd att den ska vara så påtaglig ibland.

Nu ska jag försöka ta mig ur den här satans känslan. Det handlar bara om att fortsätta jobba på improvisationer, bli mer sårbar, riva bort barriärerna som hindrar en från impulserna och flödet i kroppen.

Men viktigast av allt, lära mig att förlåta mig själv.

Måndag 08.56

Nu måste ni förstå varför det är så svårt att åka. Vi är ingen fame-skola som bilden kan antyda. Vi ser ut så här när vi får chansen att ha en Eurovision-kväll.

Jag hoppas att James Brown ser ner på oss ler, var han än befinner sig i andevärlden. Ingen låt får oss att dansa så frenetiskt som Get up (I feel like being a) Sex machine.

Nu ska jag vara trevlig mot folk som söker till skolan.

Right on, right on.

Söndag 01.40

I början av eurovision-tävlingen är jag väldigt uttråkad.

När poängutdelningen sker kommer jag på hur många ställen i Europa jag skulle vilja besöka. Som Warzawa, eller Sofia till exempel. Där lever folk sina liv precis som du och jag, och skrattar precis lika hjärtligt. Här i Outokumpu blir Eurovision en stor grej, för det finns så många länder presenterade i publiken. Men ikväll var det till min och några tills fördel, för Ryssland vann! Alla vet väl att tävlingen inte handlar om musiken eller uppträdandet, att pärlorna har blivit kastade åt svinen igen. Jag menar förstås alla pengar som gått åt till evenemanget, som hade kunnat försörja ett mindre U-land under ett år istället. Men Armeniens dansare var väldigt viga!

Jag såg How She Move idag. Den här filmen suger bigtime. Se den inte!

(Jag är fortfarande glad som fan!)

Réverence

Nej jag dog inte av den ryska supersalvan. Jag har bara haft ett par omtumlande dagar.

Jag brukar inte ofta få beröm för min dans. Inte alls ofta. Jag brukar inte utmärka mig eller göra så mycket väsen av mig. Jag har kanske gjort något jag helt och hållet skapat själv en gång tidigare, dansmässigt. Då var det rätt mediokert.

Men så på fan, där står det en ring runt mig efter mitt framträdande och berömmer mig. Folk kramar mig hårt, ser mig till och med i ögonen och berättar om hur mycket de tyckte om mitt solo, att de inte kunde förstå att det var jag som utförde det. De står och ler, och jag vet inte vad jag ska säga, mina knän skakar och jag är nog röd som ett as i ansiktet.  Sådant händer inte mig. Eller har det precis gjort det?

Det har det tydligen. Det var mitt solo, det som jag hatar, som jag har slitit med, som jag bara ville få gjort så jag kunde knöckla ihop det och kasta bort det.

Men nej, det här är alltså processen. Man sliter ihjäl sig, tar sig ut på känslomässiga bergochdalbanor, grinar, tappar perspektiv, tar sig själv på alldeles för stort allvar, försöker ständigt vidga sin horisont, bli större, starkare och bättre än man nånsin kunnat bli, för att visa det allra bästa av sig själv, de där 6 minuterna med allas ögon på en. När man sedan hör applåderna blir man översköljd av en övertygelse: Det var fanimej värt det. Än en gång.

Adrenalin är bästa botemedlet mot skador. Jag kände inte ett skit halva torsdagen. Men sen släppte spänningarna och nu gör det ont som fan igen. Det resulterar i att mitt humör är kasst, men egentligen, är jag extremt bitterljuv och lycklig.

Skada

Igår på aikidon kraschlandade min vänsta axel i golvet. Jag var varm och kände det inte, utan värken kom några timmar efter. I natt vakande jag varje gång jag vände mig i sängen av att det gjorde ont. Idag gick jag upp tidigt för att visa mitt solo för huvudlärarna, jag värmde upp länge, men ändå gick det inte att lägga vikt på vänster arm och de flesta rörelserna resulterade i en flämtning. Jag gick in och skulle visa det, men Katariina sa att jag inte borde göra det, och inte heller vara med på teknikklassen i eftermiddag, det skulle ändå inte hjälpa. Jag blev lättad av att höra det, att någon annan tar det beslutet åt mig idag. Jag är så van vid att ignorera skador.

Så jag har chillat runt idag, kollat på klassen och tagit lite bilder på stan och mina klasskamrater. Det är en sån där 4-dagarsskada, som går över om man inte utsätter sig för rörelser som orsakar skadan, men det är kass timing på det hela.

Vad gör man åt skador då?

Weledas Arnica massageolja är skitbra om man har haft några tuffa träningspass på dagen, eller är öm någonstans. Jag har en flaska på mitt nattduksbord och smörjer in ställen innan jag går och lägger mig. Arnican verkar i flera timmar efteråt och fungerar värmande och avslappnande. Arnica är överhuvudtaget bra för små sår eller andra saker. Sylvie, en av mina rumskamrater har arnica-tabletter som man sväljer mot ömma muskler (!). Weleda är enligt mig det bästa kroppsvård-märket. Det är icke djurtestat, humant och har bara organiska ingredienser. Märket är grundat av Rudols Steiner, Antroposofernas grundare. Finns att köpa på hälsokosten.

Tigerbalsam är bra mot sträckningar, stelhet och träningsvärk. Jag tycker det är bäst att smörja på det precis innan träning, spänningarna släpper då och blodcirkulationen under träningen ökar. Men massera inte in det, jag har hört att masserar man in det i musklerna kommer det att sprida sig till blodet och de inre organen, vilket är rätt onödigt. Så stryk endast på och låt verka. Jag har också hört talas om plåster man kan köpa med tigerbalsam i, men har aldrig provat dem.

Cold & hot pack är lite dyr, men är bra att ha i frysen. Vid stukningar, svullnader och blödningar är det bra att lägga på ett kallt förband snabbt. Det går också att värma den i mikron och använda vid träningsvärk och andra åkommor. Det är någon sorts gelé i påsen som verkar. Vill du vara billig och okemikalisk kan du sy en egen värmepåse och lägga in vetekorn i den. Sen går den att värma några minuter i mikron vid behov.

Orudis, Zon och Voltaren verkar smärtstillande och antiinflammatoriska. När jag har långvarig stelhet eller värk som inte är så irriterande brukar jag stryka på det innan träning, inte för att göra det värre, utan för att slappna av, inte känna värken och därmed öppna upp i musklerna och röra mig obehindrat. Efter ett tag, när kroppen har rört sig mycket hittar jag någon sorts symmetri i mina muskler, vilket fördelar styrkan över hela kroppen och ger efter för spänningarna.

När det verkligen krisar har jag en kräm från St Petersburg. Den heter Kapsikam. Jag var för tre år sedan på ett dansläger och fick ryggskott mitt i veckan. Så jag strök på kvällen innan, sov med krämen på och kunde dansa dagen efter. Jag vet inte så mycket om den, men jag tror att när man stryker på krämen sker en allergisk reaktion på huden, så det kommer en massa blod till stället. Man blir nästan lite snurrig för att det är lite överväldigande. Det blir väldigt varmt och bränner en hel del, blodcirkulationen forsar igenom det onda stället och syresätter muskeln, vilket gör att den kan läka snabbare. När man har strykt på krämen måste man på en gång tvätta händerna, för om det råkar hamna i ögonen kan man bli blind. Jag ska stryka på det på min axel ikväll, för imorgon ska jag minsann inte hindras av värk! Jag är glad att denna kräm inte säljs i Skandinavien, men i Ryssland hittar du denna på random apotek.

Det jag säger här är ingen bevisad sanning. Lär känna din kropp, dina skador och mönster så hittar du ditt sätt att hjälpa dig själv på.

Dropout

Glöm vad jag sa igår. Radera det lite snyggt från ditt minne. Nästa vecka är jag påväg härifrån med några gigantiska väskor. Det är inte alls roligt, jag skojade bara.

Vem vet när jag kommer tillbaka till Outokumpu, om fyra år? om ett år? Vem kommer att vara kvar? Vad ska jag här och göra?

Jag kommer verkligen att sakna folk här, som jag inte kommer att träffa i första taget, typ den snälla kvinnan i matsalen, min aikidolärare, ögonbrynet i S-market, brevbäraren som kan lite svenska, som stryker över de finska orden och lämnar kvar de svenska orden på blanketten de för stora paketen som inte går att få ner i brevlådan, den enda kvinnan på posten som kan prata engelska och alla katter som stryker runt vårt kvarter.

Ögonbrynet är en blonderad dam i medelåldern med mörkbruna tjocka, målade ögonbryn. Hon säger alltid ett barskt Terve! när man ska komma till henne. När hon betjänar finnar är hon väldigt snäll men så sätter hon in den barska rösten när vi utlänningar lägger våran mat på bandet. Hon är ett riktigt original.

Resten av folket  här har facebook, så de är inte förlorade fall. Jag kommer dock att sakna min och min rumskamrat Auroras kvällsanalyser av olika människor innan vi går och lägger oss.

Nothing makes the earth seem so spacious as to have friends at a distance; they make the latitudes and longitudes.
Henry David Thoreau

Solo-blottning

Idag visade vi våra solon, en och en. För de två huvudlärarna och för klassen. Alla var skitnervösa.

Men det gick ändå bra, man måste ju visa det någon gång. Jag är nöjd, och feedbacken var inte så omtumlande, små detaljer och typ höja rösten när jag pratar. Jag måste bara orka repa det här solot om och om igen fram tills torsdag. Andas, en dag i taget.

Mitt sinne har börjat sväva iväg till Stockholm, till sommaren, till vänner som tar studenten i år och till en geniun känsla av frihet. Det är så lite kvar! Solovisning, städning och auditionvecka för dem som söker in till skolan.

Sen, den 30 maj ska jag göra ett högt glädjeskutt!

Men jag är rädd för att tappa, för att stoppa maskineriet i sommar. Dans är en boll som rullar, stoppar man den är man inte i rörelse längre.