Outokumpu Meeting Point

Ikväll hade vi OMP. Detta innebär en instant composed performance. En improviserad föreställning. Jag är med i produktionsgruppen av detta projekt. Vi försöker ordna detta varje månad.

I samband med Kevätkumpu-festivalen i stan ordnade vi en föreställning där tre dansare från andra årskursen improviserade tillsammans med tre ljustekniker, alla tre från Tyskland.

Det resulterade i en intressant kombination, där ljuset ibland dominerade händelser, ledde in till situationer, ibland avbröt, skapade nya scener, samtidigt som skuggor skapades.

The Meeting Point är ett nätverk av regelbundna gränsöverskridande föreställningar byggda på instant composition. Nätverket försöker hålla kontakten med varandra och utbyta varandras erfarenheter. Det grundades 2004.

Detta nätverk finns i Amsterdam, Berlin, Barcelona, Helsingfors och Outokumpu. Eftersom detta sker på olika ställen efter olika förutsättningar har vi valti Outokumpu att det alltid är minst två konstformer som möts. Dessutom är det multikulturella grupper som skapas, och vi blandar gärna erfarna improvisatörer med oerfarna.

Vi har ikväll gjort vår tredje förestälning. Efter varje föreställning möts vi, publik och artister och diskuterar företällningen tillsammans. I publiken brukar det inte sitta andra än de övriga eleverna i Outokumpu dansutbildning, men det gör inget, för det brukar ske intressanta diskussioner. Det är en kvalitativ publik.

Oftast brukar dansarna vara rätt vana vid att improvisera runt rörelser, men alla musiker, målare och ljustekniker vi gitills använta har aldrig improviserat tidigare. De har oftast varit överväldigade över hur intressant och svårt de fann det vara, men de har också sagt att de tar sin konstart till en annan dimension genom att improvisera.

Min egna faschination av OMP är skillnaden mellan att improvisera i studio, och sedan lägga till en publik. Att hitta den känslomässiga skillanden mellan dessa två situationer, och sedan arbeta med dessa impulser är ett intressant arbete. Till exempel kanske man i studion tänker på att man fryser lite, eller men känner hur byxorna idag skaver i midjan. Men under föreställningen sysslar man med rörelsen, och förhåller sig till publiken. På så sätt försvinner alla dessa praktiska tankar, och man är fri till att röra sig fritt. Men man rör sig i samma kropp i studion som på föreställningen, men det känns inte alltid så.