Vappu

Jag har tur, som har en moster boendes i Helsingfors. Hon öppnar alltid sin dörr för mig, lägger fram en tallrik med mat och sedan bänkar mig i deras otroligt sköna soffa. Min mamma kommer hit med, så det är chill!

Men jag kan inte låta bli att tänka att det kommer störa den dagliga rytmen. Jag har insett hur nyttigt det är att stänga in sig i studien i två timmar per dag, hur många skatter man hittar i sina rörelser. Helkonstigt att klaga över en sån sak.

På fredag ska jag gå på en föreställning på Zodiak (kabelfabriken). Det är ett centrum för finsk New Dance. Är det nutida dans New Dance heter på svenska? Eller är det Contemporary som är nutida dans? Jag har ingen aning.

Föreställningen heter Connective Patterns & Rush man waiting mind och är gjord av koreografer från TeAK (Teater akademien). TeAK är en sorts motsvarighet till Danshögskolan. Härborta sägs det att om man är dansare från Outokumpu är man ett freak, är man från TeAK är man en dansare. Det där skulle jag vilja diskutera, men en annan sida tar det lite som en komplimang.

På lördag är det Helsinki Meeting Point. Det ser jag verkligen fram emot. Majoriteten av de medverkande träffade jag på kontaktimprofestivalen Skiing on Skin, som de organiserade. Jag ska till och med fösöka ta med mig min icke-dansintressared släkt, jag tror såna här improvisationsföreställningar är intressanta för varenda kotte, från fysiker till poet.

Nu är det Vappu här i Finland. Då äter man traditionsenligt munkar och dricker mjöd. (Den lokala mjöden härborta har 0,8 % alkoholhalt, jag höll på att kola när hon i kassan frågade om leg när jag köpte en flaska)

Hurmuri-festivalen

Den 28-30 Mars var det festival i Outokumpu. Den heter Hurmuri och var från början en teaterfestival. Dansen i stan är rätt dominant, så det har långsamt övergått till en dansfestival. Men det är lite olika konstformer som visas. Alla föreställningar får högst vara 20 min, så det är en hel dag fylld med föreställningar. Oftast är det de som uppträder som också är publik. Det blir springande ut och in från scenen och småkaotiskt. Det är en väldigt mysig festival. En väldigt bra grej med den är att publiken får ett litet häfte och en penna. I häftet får man skriva en kommentar om varje uppträdande. Det är väldigt kul att få veta publikens kommentarer senare. Hurmuri betyder charmerande/charmör. Man får rösta fram den som är mest Hurmuri av uppträdandena.

Våran klass hade veckan innan haft clownworkshop med Pierre Seraphin. Så här ser han ut.

Det var en galet kul och utmanande workshop. Pierre hittade en clown i oss alla i klassen och beskrev den för oss. Sedan fick vi skapa ett clownsolo på 2 min, som dök upp mellan alla uppträdanden. Det blev 15 clownsolon där var och en i min klass visade upp våran egen clown.

Pierre berättade för mig att min clown är väldigt känslomässig. Den skrattar och gråter samtidigt. Den ber också till högre makter för att klara sig på scenen. Den är väldigt söt och levande.

Mitt solo bestod av att jag blygt klev in med en fjärrkontroll i handen. Så zappade jag runt med fjärrkontrollen och låtsades att publiken var en stor tv-skärm. Clowner är rätt dumma förstår du. Solot slutar med att jag råkar slå på en skräckfilm och kan inte stänga av den, så jag försöker gå ut samtidigt somjag försöker trycka på off-knappen. Så här ser min clown ut. Jag döpte den till Russian Rocket.

Dessutom hade vår teatergrupp Outokumpu International Theater premiär för vår lilla pjäs Näsan skriven av Nikolaj Gogol. Det är en absurd fysisk teater-pjäs med massor av rekvisita och starka karaktärer. Vi är sex skådespelare och vår regissör heter Reeta Tuoresmäki. Publiken gilalde den, det hände så mycket och var helt galet, samtidigt levererat med en stor portion humor. Här är bilden från uppträdandet, med mig, Maria Elste, Antti Marjakangas, Janick Detcheverry och Olle Söderström:

De jättefina fotona är tagna av Jari Turpeinen.

Nu ska jag in i danssalen igen och jobba med solot. Det går inte bra just nu.

Solo work

Vi gör ett solo var i skolan. 5-10 min ska det bli. GAAH. Jag har aldrig i hela mitt liv sett ett lyckat danssolo. En ensam dansare har aldrig kunnat fylla ut hela rummet enligt min mening. Det syns också i solot att det har varit en ensam och utelämnande process. Men jag har rätt kasst självförtroende när det gäller att fatta kreativa beslut ensam.

Mitt bästa sätt att skapa bra dans på, är en grupp av människor, gärna folk ur olika konstarter. Tillsammans skapar man en föreställning, ger plats åt alla och jobbar ihop. På så sätt tillfredställs alla publikens sinnen, man utvecklas väldigt mycket som människa och bygger relationer med människor. Allas viljor skapar gruppdynamik och föreställningen blir precis så dynamisk som jag skulle vilja se den. Det finns utrymme för allas styrkor.

Här är en bra grupp.

Söndag

Vad gör dansmänniskor på söndagar?

Jag brukar kollapsa i min säng med datorn i knät, se på film, kolla på svensk webbteve, tex So you think you can dance. Jag brukar göra chokladbolssmet i en kopp och äta med sked. Jag brukar inte göra något väsentligt alls, för att jag är helt slut av veckan som gått.

I Outokumpu är det svårt att bli underhållen. Så man får underhålla sig själv. Hemma i Sthlm hade jag nog gått på bio eller sett någon föreställning. Jag hade betalat för att bli underhållen, det är nog höjden av lathet. Måste man betala för att få sitta i mörkret en stund och betrakta, vara lite passiv?

Skandinaviska So you think you can dance är extremt konstlat. Jag gillade den amerikanska versionen, det är som idol, hjärndöd underhållningsteve. Men svenska är en EXAKT version av den Amerikanska, jag försåtr inte hur man lyckas. Tom koreografierna är skapta efter den amerikanska mallen. Men man väljer väl själv vad man vill se, jag ska inte sitta här, ihopsjunken framför datorn och kasta ut bitterheter.

Outokumpu Meeting Point

Ikväll hade vi OMP. Detta innebär en instant composed performance. En improviserad föreställning. Jag är med i produktionsgruppen av detta projekt. Vi försöker ordna detta varje månad.

I samband med Kevätkumpu-festivalen i stan ordnade vi en föreställning där tre dansare från andra årskursen improviserade tillsammans med tre ljustekniker, alla tre från Tyskland.

Det resulterade i en intressant kombination, där ljuset ibland dominerade händelser, ledde in till situationer, ibland avbröt, skapade nya scener, samtidigt som skuggor skapades.

The Meeting Point är ett nätverk av regelbundna gränsöverskridande föreställningar byggda på instant composition. Nätverket försöker hålla kontakten med varandra och utbyta varandras erfarenheter. Det grundades 2004.

Detta nätverk finns i Amsterdam, Berlin, Barcelona, Helsingfors och Outokumpu. Eftersom detta sker på olika ställen efter olika förutsättningar har vi valti Outokumpu att det alltid är minst två konstformer som möts. Dessutom är det multikulturella grupper som skapas, och vi blandar gärna erfarna improvisatörer med oerfarna.

Vi har ikväll gjort vår tredje förestälning. Efter varje föreställning möts vi, publik och artister och diskuterar företällningen tillsammans. I publiken brukar det inte sitta andra än de övriga eleverna i Outokumpu dansutbildning, men det gör inget, för det brukar ske intressanta diskussioner. Det är en kvalitativ publik.

Oftast brukar dansarna vara rätt vana vid att improvisera runt rörelser, men alla musiker, målare och ljustekniker vi gitills använta har aldrig improviserat tidigare. De har oftast varit överväldigade över hur intressant och svårt de fann det vara, men de har också sagt att de tar sin konstart till en annan dimension genom att improvisera.

Min egna faschination av OMP är skillnaden mellan att improvisera i studio, och sedan lägga till en publik. Att hitta den känslomässiga skillanden mellan dessa två situationer, och sedan arbeta med dessa impulser är ett intressant arbete. Till exempel kanske man i studion tänker på att man fryser lite, eller men känner hur byxorna idag skaver i midjan. Men under föreställningen sysslar man med rörelsen, och förhåller sig till publiken. På så sätt försvinner alla dessa praktiska tankar, och man är fri till att röra sig fritt. Men man rör sig i samma kropp i studion som på föreställningen, men det känns inte alltid så.

Hej alla!

Jag börjar första inlägget med en bild på mig själv in action. Den här bilden är tagen maj 2007 av Johan Hartman.

Joahn är en mycket skicklig fotograf, som tog kort på vår produktionsgrupp i vårt sista projektarbete i trean på gymnasiet. Jag hittade Johan på Dansportalens skvallersida faktiskt. Han frågade om det var någon intresserad av att göra fotoprojekt. Vi hade 4-5 fotosessioner med honom, så fick vi helt underbara bilder. Jag tror han är öppen för fler fotoprojekt i framtiden, hör av dig till mig om du vill ha hans email.